Jämställdhet med alla medel?

Ibland undrar jag hur mitt liv skulle se ut om jag vore kvinna. Jag vill gärna tro att mina studie- och yrkesval inte hänger ihop med mitt kön. Förmodligen skulle jag syssla med samma saker som nu, men få sämre betalt.
För så är det. Kanske inte här på tidningen, men i samhället i stort. Trots ett varaktigt jämställdhetsarbete är skillnaderna mellan man och kvinna - hur vi beter oss, hur vi resonerar och hur vi blir behandlade - fortfarande stora. De strukturer och könsroller som byggts upp under århundraden försvinner inte i en handvändning.
På arbetsmarknaden blir skillnaderna tydliga. Hur man än korrigerar för skillnader i erfarenhet, befattningar, ålder och liknande återstår alltid ett några procent stort löneglapp mellan män och kvinnor. Och för den som fortfarande inte är övertygad är det bara att se vilket kön som är det dominerande inom vårdyrkena, eller omvänt i byggbranschen.
Det är lätt att uppröras över så uppenbara skillnader och ropa på snabba åtgärder. Decennier av jämställdhetskamp har ju uppenbarligen inte gett eftersträvat resultat. Bland dem som har bråttom - från vänster till höger - brukar kvotering lyftas fram som en effektiv metod.

Men kvotering är inte bara någonting det pratas om. När juridiska institutionen vid Uppsala universitet för några år sedan vek ett antal platser på juristutbildningen åt personer "med båda föräldrarna utrikes födda" fick det stor uppmärksamhet. Universitet förlorade i Högsta Domstolen och försöket avslutades. Enligt ett debattinlägg i Expressen, verkar detta inte ha gett stadens andra universitet kalla fötter.
Kvotering praktiseras fortfarande vid flera lärosäten - men med kön, inte etnicitet som grund. På utbildningar där andelen kvinnliga studenter är högt och där fördelningen på arbetsmarknaden är densamma, ges sämre meriterade män förtur framför kvinnliga sökanden. Till SLU:s veterinärutbildning har så gott som alla sökanden högsta betyg, men vid urvalet får män, som är underrepresenterade, förtur.
Att sträva efter en ökad jämställdhet är viktigt, människor måste ses som individer, inte som del av ett kollektiv. Men att kvotera är att göra tvärtom, även om målet är detsamma. Det lärosäte som väljer att kvotera väljer också att överge principen om individuell rättvisa till förmån för grupprättvisa. Det, om något, är att göra jämställdheten en otjänst.