Det Àr nu inte bara en frÄga om isberg och dito björnar. Visserligen stÄr Arktis för under en procent av jordens BNP, och har bara 4 miljoner invÄnare, men de internationella ansprÄken pÄ vÀrldens hittills oÀgda polaromrÄden blir snabbt bÄde fler och oförenligare i takt med att isen smÀlter. DÄ blottas nÀmligen nya sjöpassager, av vikt för bÄde militÀren och handeln, och nya möjligheter att utvinna olja och naturgas. Redan i dag stÄr Arktis för en tiondel av vÀrldens olja och en fjÀrdedel av gasen, framför allt frÄn Ryssland. Mer kan det bli.
2007 placerade en rysk ubÄt sitt lands flagga pÄ sjöbottnen under Nordpolen, under stort internationellt rabalder. Sedan dess har samtliga stater med arktisk kust Àgnat sig Ät att försöka utstrÀcka sin sjögrÀns norrut, för att lÀgga under sig mer av det begÀrliga territoriet, och konkurrensen hÄrdnar. HÀromdagen avslöjades att Danmark stÄr i begrepp att krÀva suverÀnitet över sjÀlva Nordpolen, med hjÀlp av avstÄndsberÀkningar frÄn den grönlÀndska kontinentalsockeln.
Om allt detta har pressen rapporterat ganska flitigt, dock utan att, vad jag kan se, anvÀnda sig av den sjÀlvklara rubriken: Kallt krig om Nordpolen. (HÀrmed avhjÀlpt.) Men det Àr svÄrt att fÄ nÄgot samlat grepp om saken, och dÀrför sÄ lyckligt att Utrikespolitiska institutet nyss utgivit en utmÀrkt skrift av miljöforskaren Annika E Nilsson om utvecklingen i Arktis, vilken jag med varm hand anbefaller till alla intresserade.
DĂ€r kan man exempelvis lĂ€ra sig att allt inte handlar om flaggor. Ă r 2007 visade satellitbilder att det omrĂ„de i Norra ishavet som normalt tĂ€cks av polaris hade halverats pĂ„ grund av de stigande temperaturerna. Effekterna av jordens uppvĂ€rmning Ă€r dessutom ofta mer subtila: isen Ă€r numera yngre och tunnare Ă€n förut, vilket sĂ€tter spĂ„r i havets salthalt, med vidare konsekvenser för alger och plankton, dĂ€refter för olika fiskarter, och â sist i kedjan â för oss mĂ€nniskor.
Vi tvistar om isen, men den hÄller pÄ att smÀlta.