Det är snart ett år sedan som ÖB Sverker Göransson undslapp sig att Sveriges försvar i bästa fall klarar sin uppgift i en vecka, om det bara behöver sättas in på ett ställe i landet. Politiker som inte ville lyssna kunde naturligtvis avfärda kommentaren om enveckasförsvaret som ett uttryck för snäva särintressen – det vet man ju att militären alltid vill ha mera pengar.
Det borde vara betydligt svårare att vifta bort den granskning som Riksrevisionen just offentliggjort - den första oberoende granskningen någonsin.
Mycket kort kan resultatet beskrivas så att materiel och personal inte räcker till för att genomföra den typ av insatser som Riksdagen har beställt och att planeringen för eventuella insatser är otillräcklig. Några uppseendeväckande siffror är att nästan hälften – 48 procent – av den viktigaste personalen i insatsförbanden i dag saknas, liksom 37 procent av den materiel som behövs för att de ska kunna lösa sina uppgifter.
Uppenbarligen är det så att Riksdagen har beställt mycket mer än vad som kan levereras med de pengar som anslagits. Riksrevisionen har räknat ut att vi skulle behöva minst tolv armébataljoner i stället för dagens åtta, sexton flygvapendivisioner i stället för fyra och betydligt större kapacitet också inom marinen.
Försvarsminister Karin Enström (M) hänvisar till att vi står mitt uppe i en stor reformering av försvaret. Även om vi inte just nu kan uppfylla alla de mål som Riksdagen slagit fast så har försvaret ändå klarat de uppgifter det ställts inför på ett bra sätt – hon syftar alltså på utlandsinsatserna.
Ja, kanske det. Men det viktigaste måste ändå vara att försvaret kan fylla sin grundläggande funktion på hemmaplan, att trovärdigt kunna bevaka vårt territorium och våra gränser och bidra till den övergripande säkerhetspolitiska balansen i vårt närområde.
Ingen seriös person föreställer sig numera, efter kalla krigets slut, en storskalig invasion mot Sverige. Men stabiliteten i vår närhet kan ändå hotas. Ryska försök till påtryckningar mot de baltiska staterna kan utlösa händelsekedjor där vår förmåga att hävda vårt territorium kan vara avgörande. Men i detta ligger också att det egentligen är fel att resonera med Sverige ensamt som utgångspunkt. Vår säkerhet hänger intimt samman med situationen i vårt omedelbara grannskap. Vi måste kunna samverka med andra – alltså med Nato-länder – men vi måste också själva ha något att bidra med.
I januari blir försvarsfrågan åter stor i debatten, i samband med Folk och försvars konferens i Sälen. Det behövs inte mycket, kanske bara en rysk flygövning utanför Gotland, för att den ska leva vidare under resten av valåret. Och även om försvaret inte avgör regeringsfrågan så kan det få betydelse för hur många röstar.