Kändisglest i Uppsala

KRÖNIKA. Jag såg Lasse Åberg på Gamla Torget utanför Fenixhuset häromdagen. Lasse Åberg! Trasan! Stig-Helmer! Det ni. Alltså jag blir alltid lika förvirrad när jag ser kändisar. Vad förväntas man göra? Borde man hälsa? Hur länge får man titta på kändisen innan man måste titta bort? Är det oartigt att titta för lite?

Bor man i Uppsala är man en ganska ovan kändisspottare. Under de år jag bodde i Stockholm hann jag se de flesta: Helena Bergström, Ulf Lundell, Dalai lama, you name them! Men för mig som kom till Uppsala post-Carola har det varit tunt. Visst har jag åkt buss med Thomas Östros, visst har jag skymtat Birgitta Dahl och visst satt jag vid lunchbordet bredvid Siewert Öholm på Il Gusto för ett tag sedan, men det känns inte tillräckligt. En av mina favoritförfattare, Sven Delblanc, gick tyvärr bort ett par år innan jag kom till stan. Enligt elaka rykten brukade han sitta på Sunnerstabussen och läsa sina egna böcker.

En annan författare jag gillar skarpt, Håkan Nesser, har flyttat från Uppsala. Skulle visserligen ha varit lite kul att se honom sitta och läsa den där boken om hon som aldrig badade i den där sjön och försöka lista ut vem mördaren var, men å andra sidan, hur tufft är det egentligen att ha sett en person som halva stan har haft som lärare? Sedan har vi skidåkaren Britta Norgren, en annan av mina favoriter. Hon borde ju kunna synas i barndomsstaden i alla fall under barmarkstid. Men såg jag henne skulle jag nog springa för allt vad benen bar. Jag är nästan alltid lite småsnuvig, och de är ju så himla känsliga de där små skidåkarna. Tänk om jag bara genom att råka snyta mig i fel riktning skulle sabba hela Brittas försäsong. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv.

Slutligen har vi väl någon stackars skådis som skyndar de hundra meterna mellan tåget och stadsteatern och någon meteorolog och kanske någon enstaka landshövding och justitiekansler, men mer är det inte. Antagligen ligger stan för nära Stockholm och de celebriteter vi faktiskt har här i form av berömda forskare och liknande är sådana doldisar att knappt deras äkta hälfter vet hur de ser ut. Och det är ju inte så att jag bryr mig heller. Nehejdå, jag tycker inte att det är något spännande alls med kändisar. De är ju helt vanliga människor, precis som du och jag. Men Lasse Åberg, ja jäklar i det?