Både Albin och Daniel är försiktiga med var de rör sig i Uppsala.
Albin och Daniel är alltid försiktiga med var de rör sig i Uppsala. Vissa stadsdelar undviker de helt, liksom några gränder i city samt områden kring Resecentrum på kvällar och nätter.
– Folk har knivar och kan vara jäkligt hotfulla, säga "jag ska döda dig" och att man är en horunge och sånt bara för att man inte vill bjuda på snus. Senast i förra veckan blev en kompis påhoppad av två killar när han var på gymmet, säger Albin.
– Jag håller mig borta från alla platser där jag vet att det kan förekomma dåliga grejer. Ser jag ett gäng går jag inte i närheten av dem. Det var värre när jag var tonåring, som vuxen är man mindre utsatt, säger Daniel, som blev rånad första gången när han var tolv.
Efter trippelmordet på en frisersalong i Fålhagen dagen innan valborg, och därefter mordet utanför en restaurang i Boländerna i mitten av maj, är Albin och Daniel ännu mer på sin vakt.
– Jag och mina kompisar sa att nu går vi inte och klipper oss eller går ut på restaurang på ett tag, säger Albin.
Han berättar att han förra våren blev attackerad av några jämnåriga killar efter att han sagt åt dem att sluta ge hans flickvän oönskade kommentarer. Han klarade sig utan skador eftersom han hade med sig en försvarsspray.
– Det brukar jag ha, för man vet aldrig vad som kan hända. Flera av mina kompisar har också det.
Efter trippelmordet på en frisersalong dagen innan valborg så har Albin och hans kompisar blivit mer försiktiga med var de går.
På valborg i år stannade Albin hemma, på grund av det otrygga läget i stan. När han såg bilder på politiker som åt sillunch på UKK, bara ett stenkast från platsen där ungdomar mördats knappt ett dygn tidigare, blev han förbannad.
– Det kändes osmakligt och visade hur skild politikernas verklighet är från ungdomars. De växte upp i en annan tid och tar inte tag i problemen, säger Albin.
Både Albin och Daniel är uppvuxna i villaområden i Uppsala. Daniels föräldrar kommer från Libanon, och han känner att han hade tur som gick i en klass där de flesta hade svensk bakgrund. Det gjorde att han själv kände sig som helsvensk – men det har också satt honom i svåra situationer. Han säger att han blivit hånad av en del killar med invandrarbakgrund för att han "pratar som en svenne" och för att han inte velat bli en del av deras gäng.
– Jag har fått en massa skit och blivit kallad för så många saker. De tycker att jag är en tönt eller försöker slicka nåns röv.
"Jag tror inte att vuxna kan föreställa sig vad vissa ungdomar går igenom", säger Daniel. Bakom honom står Albin.
Första gången Daniel var med om den här kulturkrocken var han åtta år och hälsade på en kompis i Gränby. Han berättar att några barn och ungdomar ute på gården först hånade och sedan slog honom, för att han uppträdde och pratade för svenskt.
– Jag fattade ingenting, jag visste inte att det ens fanns något annat sätt att vara på.
Under uppväxten utsattes Daniel för flera brott. Den händelse som satte djupast spår inträffade när han var tolv. Han var på ett hamburgerställe inne i stan med några kompisar när han blev rånad på sin nya jacka som han lagt alla sparpengar på.
– Sex-sju killar sa åt mig att komma till dem, när jag gjorde det tog en av dem tag i mitt bakhuvud och tvingade in mig på toaletten. Där tog han fram en soft air gun, högst sannolik fejk, och sa att han skulle döda min familj om jag sa något. Han tog jackan, en tjugolapp och puttade ut mig.
Daniel berättade inte om det som hänt för någon. I omkring ett år efteråt vågade han inte gå på stan.
– Jag förlorade en del av min barndom då och det gör mig jäkligt ledsen.
Daniel fick hjälp av en kurator på Uppsala ungdomsjour att bearbeta de brott han utsatts för. Idag mår han bra.
Något år senare blev Daniel rånad igen: en kille tryckte upp honom mot en vägg i Påvel Snickares gränd och tog hans plånbok.
Som femtonåring blev Daniel misshandlad och utsatt för ytterligare ett rånförsök. Han och en kompis åkte runt på moppe efter sommarjobbet och hamnade på Heidenstamskolans skolgård. Där stod ett stort gäng killar, som kom fram och ville testköra Daniels moped.
– När jag sa nej drog en kille fram en stor macheteliknande kniv och sa åt mig att ge honom moppen och min jacka. Han slår mig i huvudet och trycker in naglarna i halsen. Jag lyckades ta mig därifrån på moppen.
Inte heller den gången gjorde Daniel någon polisanmälan.
– Man ska alltid polisanmäla. Men som barn i de här situationerna ... det är inte så lätt. Jag var så orolig för vad som skulle hända om jag anmälde, och så ville jag inte att mina föräldrar skulle tro att jag var ett problembarn.
När nya 100-huset byggdes på Akademiska, köpte regionen konst för 25 miljoner kronor till följd av den så kallade enprocentsregeln. Politikerna borde prioritera annorlunda, menar Albin.
Enligt både Albin och Daniel är det för killar ofta värst i femtonårsåldern. Även på ställen som ska vara trygga för barn och unga kan kriminella få härja, enligt dem.
– En kille kom fram till min kompis på fritidsklubben och sa att han inte fick vara där, för då skulle hans gäng slå sönder honom. Så dit kunde vi inte gå längre, säger Daniel.
Har ni haft ovanligt otur som råkat ut för så mycket?
– Nej. Nästan alla jag känner har på ett eller annat sätt utsatts, säger Albin.
Daniel håller helt med. Han har själv ingripit flera gånger när han sett unga bli rånade eller trakasserade på stan.
De är också eniga om att vuxenvärlden överlag har väldigt lite koll på hur otrygg vardagen kan vara för en del ungdomar.
Daniel (till vänster) rånades första gången när han var tolv. I omkring ett år efteråt vågade han inte gå på stan.
– Det är ett sånt fokus på de som begår brott. Hur de ska få hjälp. Men vi som drabbas av brotten är helt bortglömda. Jag vet folk som inte kan gå på stan utan en klump i magen, säger Daniel.
Själv mår han bra idag. Han är tacksam över det stöd han fick vid socialtjänstens Ungdomscentrum, där en kurator hjälpte honom att känna sig trygg igen.
– Alla behöver veta vart de ska vända sig för att få hjälp, kanske reklam på sociala medier vore bra. Om man inte får hjälp är risken att man själv börjar utsätta andra. Det har jag sett flera exempel på: fina killar som blir förstörda och börjar förtrycka andra, säger Daniel.
Hur ska man stoppa det här?
– Tidigt sätta stopp för barns gangsterfasoner. Vi kan inte acceptera att barn låtsas vara gangsters i skolan, för till slut blir det inte på låtsas utan en identitet.
Daniel säger att han blir förbannad över att många ungdomar inte tar vara på de chanser som Sverige ger dem.
– Skolan är så bra och det satsas enormt på barn och unga. I stället kastar de bort alla möjligheter de får.
Albin tycker att politiker måste prioritera annorlunda. Han räknar upp en rad satsningar i Uppsala som han tycker är helt fel med tanke på situationen i samhället:
– Kommunen har närmare hundra kommunikatörer, som kostar många miljoner. Man åker till Almedalen och minglar för flera hundratusen. Eller ta offentlig konst: när man byggde 100-huset på Ackis la man 25 miljoner på konstverk där. Är det rimliga prioriteringar när samhället ser ut som det gör?