Ett mått på detta är att FN:s säkerhetsråd i maj enhälligt och för första gången beslöt att sätta in FN-trupp som stridande förband – efter en 14 år lång misslyckad fredsbevarande operation. Trupper från Sydafrika, Tanzania och Malawi ska nu under FN-befäl vid behov direkt engagera sig i strider med olika krigsherrar och väpnade grupper – det anses finnas ett trettiotal bara runt Kivusjön i östligaste delen av landet.
Våldet i Kongo kan beskrivas som en avläggare av folkmordet i Rwanda på 1990-talet, men rötterna går mycket längre tillbaka i tiden. Under de europeiska makternas kapplöpning om Afrika lyckades Belgiens kung, Leopold II, med hjälp av upptäcktsresanden Stanley, 1885 tillskansa sig ett område i Centralafrika av samma storlek som hela Västeuropa som sin personliga egendom. Kungens och hans underhuggares girighet drev fram så monstruösa övergrepp att världsopinionen väcktes och belgiska staten 1908 tog över förvaltningen.
Förhållandena blev något bättre, men var naturligtvis inte bra. Gruvbolag och andra stora företag blandade sig också efter självständigheten 1960 i Kongos politik och backade upp diktatorn Mobutu vars regim representerade ett vanstyre av närmast ofattbara mått.
En ny fas inträdde sedan hutu-extremister från Rwanda drevs över gränsen till Kongo 1994, vilket också ledde till att Mobutu störtades. Grannländerna i öster har invaderat i två omgångar och olika allianser av krigsherrar, utländska trupper och delar av Kongos egen armé har terroriserat befolkningen.
Östra Kongo är tättbefolkat och generationer av flyttningsrörelser över gränserna har skapat konflikter om medborgarskap och jordbruksmark, men framför allt om de exceptionellt stora tillgångar av bland annat koppar, guld och kobolt som finns i området. Precis som på Leopold II:s tid är det Kongos stora naturrikedomar som driver konflikterna och dödandet.
Man beräknar att antalet offer för Kongokriget nu är mer än fem miljoner, varav de flesta dött till följd av sjukdomar och svält. Det gör detta krig, vid sidan av Koreakriget på 1950-talet, till det mest dödliga i världen sedan Andra världskriget. Ändå har katastrofen bara registrerats i förbigående i omvärlden.
Hur är detta möjligt? Varje förklaring blir till en anklagelse mot världens medier – och tyvärr också mot en del humanitära hjälporganisationer.
Det finns en form av medielogik som säger att om ingen entydigt ond eller god sida kan identifieras i en konflikt så sjunker intresset – hos journalisterna men förmodligen också hos läsare och tittare. Och om intresset sjunker så ökar risken för slarv eller för att billiga schabloner får ersätta riktig rapportering och riktiga analyser.
Det blir lätt att beskriva konflikterna i rent etniska termer, med effekten att de då också framstår som obegripliga för utomstående och därtill som olösliga – kongoleserna kommer ”alltid” att bete sig likadant. Något liknande hände för övrigt med mycket av rapporteringen under Bosnienkriget i Europa.
Konflikter som kallas olösliga och obegripliga tycker man sig kunna strunta i – med resultatet att man inte heller anstränger sig för att klargöra att det man slappt kallar för etniska konflikter snarare är ett mönster av kriminell affärsverksamhet. De vinster man kan göra sig genom att vara på rätt sida i rätt läge kan vara enorma och allianserna skiftar mycket riktigt fram och tillbaka. Och vad gäller biståndsorganisationerna så vill dessa inte alltid slösa resurser på konflikter som är okända eller bortglömda.
Denna konflikt ska FN nu försöka avveckla genom att sätta in egna stridande förband. Riskerna är stora – men ingen har kunnat visa på ett alternativ.