– Det är så häftigt att det fortfarande är vi! Med en massa livserfarenheter i bagaget har vi dessutom upptäckt varandra på nytt, säger Vattholmbabon Ingrid Lundström.
För 40 år sedan gick hon och 25 andra elever ut klass S3C på Lundellska skolan, "Skrapan", i Uppsala.
Gymnasieskolan låg då på Trädgårdsgatan i Uppsala, insprängd i ett bostadshus, med kakelugnar i klassrummen, hallar i stället för korridorer och små mysiga prång.
Efter studenten försvann alla åt var sitt håll, åren gick och två klasskamrater finns inte längre kvar i livet. Två i klassen flyttade utomlands, några bor i andra delar av landet men de flesta bor kvar i Uppsala-Stockholmsområdet.
Att träffa sina gamla klasskamrater senare i livet kan vara fasansfullt, i alla fall var det hett stoff till Anna Odells prisbelönta film "Återträffen" med tema hierarkier och utanförskap och på Leva hade vi ett reportage om Anne som minns sin skoltid med vånda, hon var mobbad men tog revansch på en återträff. När gamla skolminnen väcks till liv kan det lika gärna kännas som en nära döden upplevelse.
Men inte för S3C.
De första 20 åren hade klassen några enstaka träffar men de senaste 10 åren har de bara blivit fler och fler.
Nu träffas klassen en eller två gånger per år.
– För att vi har roligare ihop nu än när vi var gymnasieelever. Det kan gå flera månader mellan träffarna men när vi ses har vi så himla kul. Vi blir lite som 18 år på nytt allihop, säger Knivstabon Carin Wrange.
Numera händer det titt som tätt att någon slänger ut en fråga på klassens Facebookgrupp om att ses och ta en fika. Nästa träff går till Spanien där en kamrarat har semesterbostad. Och för tre år sedan åkte ett helt gäng till Schweiz och hälsade på klasskamraten Carin Andersson som bor i Genève.
Till senaste återträffen, 40-årsjubiléet , var uppslutningen i det närmaste total
Carin Andersson var projektledare för festen för några veckor sedan. Den firades under en helg på Gimo Herrgård och lockade alla utom tre som aldrig dykt upp innan heller.
– I dag kan vi verkligen prata om allt. Om du visste vilka djupa samtal vi kan ha! Vi följer varandra genom livet och det blir aldrig ytligt, säger hon över en telefonlinje mellan Genéve och Uppsala.
Återträffarna har blivit en resa bakåt i tiden som skapar sammanhang och gemenskap. Ungdomsminnen väckts till liv igen. Men mest av allt berikar sammankomsterna livet här och nu, menar Uppsalabon Ulf Nytell.
– Första återträffen för 20 år sedan var lite mer formell. Folk pejlade in stämningen, alla ville framstå i god dager och det mycket snack om vart man kommit i livet. Och så tyckte man att alla andra såg så gamla ut, utom en själv, säger Uppsalabon Ulf Nytell och skrattar.
Ju äldre man blir, desto mer uppskattar man de människor man har en historia ihop med, menar Vattholmabon Ingrid Lundström.
– Och precis som i alla gemenskaper gäller det att bjussa på sig själv, då hittar man varandra, säger hon.
Trivs ni för att ni är lika varandra?
– Nej, det skulle jag inte säga. Alla har gått olika vägar i livet och det är väl det som gör det så berikande. Att vi har utbyte av varandra. Och så slappnar vi av och är oss själva, säger Ingrid Lundström, som jobbar med församlingsutveck ling och som inspiratör inom EFS/Svenska kyrkan.
Som nybakad student tänkte hon inte så mycket på framtiden. Sen kom hon fram till att hon ville ha ett liv där hon kunde göra skillnad.
– Jag och min familj bodde många i år i Afrika. Där betyder gemenskapen med andra mycket, det kom att prägla mitt sätt att se på vänskap. Man ska vara rädd om de relationer man har, säger hon.
Tiden på Skrapan var viktig, inte minst för att man formades och slipades till den man blev senare i livet.
– Vi var en lugn och harmonisk klass. Alla fick sitt utrymme. Den här fina stämningen präglade hela min gymnasietid, säger Ulf Nytell.
Ulf Nytell kan inte minnas att det fanns någon betygsjakt och hetsig stämning i klassen.
– Vi var en samling olika individer men vi fick ihop det rätt bra, säger han.
Personligheterna är desamma, tycker han. Men i dag pratar de med varandra på ett annat sätt.
– I skolan fanns det såklart lite grupperingar. Men nu är alla bästisar med alla.
Ingrid Lundström tycker att vissa har klivit fram och fått nya roller där de tar för sig mer. Men fram för allt har alla blivit mer öppna och avslappnade med åldern.
Ulf Nytell håller med och tillägger:
– Några som var blyga tar större plats i dag. De som pratade mycket gör det även i dag, men lyssnar mer.
Hans framtidsdröm var att bli lärare, han gick lärarhögskolan men hoppade av för att han tyckte att utbildningen inte höll måttet, sedan Socialhögskolan där han upptäckte att jobbet som socionom inte passade honom. Först när han började forska i pedagogik hamnade han rätt och i dag är han utbildningschef för ett statligt akademiskt rektorsprogram.
Det bästa med klassen var att man brydde sig om varandra. Och ibland blev man extra förtjust i någon, berättar, Carin Andersson.
– På den tiden var det alltid någon förälskelse på gång. Själv hade jag en hemlig romans, det var bara några som kände till det i klassen. I dag kan vi le mot varandra och tänka att vi betyder mycket för varandra på ett mer nostalgiskt vis.
Carin Andersson drömde om att resa och upptäcka världen. Hon ville bort från Sverige, pluggade franska i Sorbonne och jobbade som au pair. På en tågresa ner till kontinenten träffade hon sin man, flyttade till Géneve och Lichtenstein och sen tillbaka Genéve.
Efter några år visste hon vad hon ville: ha ett jobb som förbättrar villkoren för människor.
I dag är hon projektledare för en facklig organisation med hela världen som arbetsfält. Att komma hem till klasskompisarna i Sverige är för henne ett sätt att komma tillbaka till trygga relationer
– En klassträff är bara roligt, hoppas fler gör det, säger hon.
Det handlar om att våga, det är bara att ringa upp gamla kompisar och se vart det leder, säger hon med en peppande ton i rösten.