Kloka röster från det andra Ryssland
Det finns alla skäl i världen att ta denna erfarenhet på djupaste allvar. Våra förhoppningar om att Ryssland efter kommunismens fall per automatik skulle utvecklas i demokratisk riktning var uppenbarligen förhastade.
Samtidigt bör man undvika att förfalla till motsatt ytterlighet. Att den ryska politiska eliten (en beteckning som snarare reflekterar dess maktställning än egenskaper) visar sig från sin sämsta sida gör det inte berättigat att demonisera det ryska folket.
Det finns, även om de just nu är hårt trängda, kloka och klara ryska röster som talar för demokrati, humanism, kultur och andra allmänmänskliga värden.
För dagen är det två starka kvinnor som tydligast påminner om den saken.
Den ena är författarinnan Ljudmila Ulitskaja, en av de mest uppskattade skönlitterära författarna i dagens Ryssland, översatt till mer än tjugo språk. I ett öppet brev publicerat i tidningen Postimees och på Sydsvenska Dagbladets kultursida sopar hon golvet med alla dem som "ockuperar ambassader och plundrar livsmedelsaffärer", med "alla er politiker som av egoism och maktambitioner håller liv i aggressioner och hat, alla er som tjänar pengar på fiendskap".
Man kan, skriver Ulitskaja, kommer överens om allt, "bara det finns lite god vilja". Man kan till och med komma överens om var ett sovjetiskt krigsmonument ska placeras - om man "anstränger sig en liten smula" och försöker "tänka sig in i vad som rör sig i huvudet på de där andra människorna".
Och, skriver hon i en central passage, "ester är inte tvungna att älska Sovjetsystemet, efter all kollektivisering, industrialisering, förtrycket mot det egna folket, såväl som alla främmande, de måste inte ens älska vår soldat, befriaren".
"Vi är trötta på er, grabbar", skriver Ulitskaja. Hon uppmanar dem att göra "något nyttigt i stället". Uppgifter saknas inte: "Ta bara våra barnhem, vårdinrättningar, den fördärvade jorden, det förgiftade vattnet".
Den andra starka kvinna som tagit till orda på senare tid är Jelena Bonner, änka efter Andrej Sacharov, den oförliknelige ryske demokraten, humanisten, fredspristagaren och vetenskapsmannen.
Hon, som var löjtnant i Sovjetarméns medicinska tjänst och är krigsveteran och andra gruppens krigsinvalid, tar till orda i en hälsning - återgiven bland annat i den lettiska tidningen Diena - med anledning av årsdagen av segern i andra världskriget, som i Sovjet/Ryssland firas den 9 maj.
"För varje år", skriver hon, "förstår jag allt djupare och bittrare att vi är bestulna på segern, både de som föll i kriget och vi som överlevde". 364 dagar om året tillhör "marodörerna" - och "enbart 9 maj tillhör oss". Men i år har denna enda dag dessutom förstörts av "de falska patrioterna" med sin "teaterföreställning" om "den förolämpade segraren - befriaren".
Jelena Bonner störs inte av att statyn i Tallinn flyttades. En krigskyrkogård är, tycker hon, ett långt värdigare sista vilorum än en "bullrande, trängselfylld busshållplats".
Inskriptionen på monumentet stör henne däremot. Där borde stå "Till en stupad soldat" och inte "Till soldaten - befriaren". Vi har inte befriat någon, "inte heller oss själva", skriver hon bittert - varken 1945 eller 1991.
Men i ett PS fastslår hon, åter med glimten i ögat och med en fin spark på smalbenet mot alla baltofober i Kreml och annorstädes, att hon "älskar Lettland, Litauen och Estland" - och att hon "väldigt gärna skulle vilja" att de "kloka svenska akademiledamöterna" tilldelar den estniske författaren Jaan Kross Nobelpriset - "en levande klassiker och det lilla estniska folkets företrädare i den stora världskulturen".
Så jobbar vi med nyheter