Titeln är lite tvetydig. Den kan å ena sidan antyda att Annans avsikter var de bästa, men att resultatet inte blev så betydande eller bra. Enligt min ordbok kan titeln på svenska också betyda "i all välmening", vilket skulle kunna antyda en orealistisk snällistisk Kofi Annan - och en världsorganisation - som tror gott om alla, men som är hopplöst irrelevant.
Å andra sidan kan titeln anspela på uttrycket att vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser. Det är möjligt att de mest rabiata FN-hatarna i USA och Bushadministrationen skulle tolka titeln så. I boken beskrivs de strömningar - "svarta helikopter-gänget" - som tror att FN har en flotta med svarta helikoptrar som skall användas för att placera ut internationalistiskt sinnade femtekolonnare runt landet.
Det är på sätt och vis en ganska komisk bild - om den inte vore så tragisk - med alla dessa mer eller mindre idealistiska och dito kompetenta FN-tjänstemän och allt annat än aggressiva fredsbevarande trupper som försöker övertyga den amerikanska allmänheten om värdet av det globala samarbetet.
Lite mer allvar blir det när James Traub citerar en republikansk kongressledamot från Maryland, detta var i slutet 1990-talet när Kofi Annan var ny på generalsekreterarposten, som hävdade att "globalisterna" (inte lika farliga som terrorister, men närapå) "uppriktigt tror att våra (amerikanska) intressen tjänas bäst av att vi blir svagare och svagare och FN blir starkare och starkare, så att de till slut har en större armé än vi har, en större armé än någon har, så att de kan upprätthålla världsfreden."
Jojomensan. Det är svårt att arbeta mot sådana odds, i synnerhet om de som på senare tid sitter i regeringen.
Tillbaka till bokens titel skulle den också kunna förstås rakt och entydigt som att avsikterna med FN är de bästa och att det finns en stor och god potential i organisationen bara medlemsstaterna tillät den att åstadkomma något. Utanför EU vimlar det av länder som maskar och saboterar FN:s verksamhet; (väst)européerna framstår i boken som FN:s bästa vänner just nu och det är något att känna sig hedrad av.
Hur alla vräker in käppar i hjulet när Kofi Annan försöker reformera FN - en reformering som de flesta efterlyser - skildras ingående och initierat av James Traub, bland mycket annat under Kofi Annans tio dramatiska år som generalsekreterare. Författaren har fått följa Annan personligen och har genomfört hundratals intervjuer med tjänstemän, diplomater, politiker och andra med anknytning till FN:s verksamhet.
De bristande resultaten av sina ambitiösa reformansträngningar skyller alltså Kofi Annan på medlemsländerna, med all rätt, liksom många andra av sina eller FN:s misslyckanden. Medlemsstaterna å sin sida skyller gärna, illasinnat och utan fog, på FN när något misslyckas.
Hur Annan reagerade under all den kritik och allt det tryck han fick utstå under tiden som generalsekreterare beskrivs nyanserat och känsligt i boken. Han var extremt utsatt och stundom extremt ensam när drevet gick. "Trial by media" (rättegång via media) är något boken tar upp och det vet vi alla att sådana rättegångar inte innefattar sedvanliga rättssäkerhetsgarantier. Om de arga medierna sedan har den sittande regimens fulla stöd, som i USA, stiger temperaturen ytterligare. Men Kofi Annan avgick aldrig tack och lov.
Den personliga dimensionen är ett intressant tillägg till det storpolitiska spelet i skildringen av Kofi Annans gärning. Utan vare sig idolisering eller idealisering ter han sig i boken härligt nog väldigt mänsklig. Han är mjuk och tar åt sig, han blir deprimerad, han tappar rösten och blir grå i ansiktet av modfälldhet över världens affärer, han tappar omdömet, tar inte tag i saker, har svårt att försvara sig och svårt för närkamper med personal och utomstående belackare. Han gav mer än han fick tillbaka, skriver James Traub.
Snart kommer Kofi Annan hit för att promoveras till hedersdoktor vid Uppsala universitet.
Gratulerar.
Inger Österdahl | Professor i folkrätt och fristående kolumnist i UNT.