UNT berättade i gårdagens tidning om Frida Olssons fall. Utan att det gjordes någon ordentlig utredning gick hon igenom hela sin grundskoletid i särskola, vilket ledde till att hon inte fick varken en riktig skolgång eller något slutbetyg. Och förmodligen finns det många fler som har fått uppleva samma sak.
– Tidigare fanns ett synsätt att det var ett sätt att få mer resurser att placeras i särskola. Och många föräldrar slogs för att deras barn skulle gå i särskola i stället för i den vanliga skolan. Det var först när det gick upp för dem att de inte skulle få något betyg som de insåg att det inte var ett så smart val, säger Cecilia Forss (M), ordförande i barn- och ungdomsnämnden.
Enligt Cecilia Forss genomsyrade den här synen hela systemet från 1990-talet och framåt, och det kan vara hundratals elever som felaktigt placerades i särskola i Uppsala.
Cecilia Forss säger att det är rimligt att Frida får en ekonomisk kompensation för åren i särskola.
Om det nu är många som drabbats, blir det här dyrt för kommunen?
– Jag ser inga som helst problem med att kommunen kompenserar för något som inte varit bra när det är engångsbelopp som inte är nivåhöjande. Men det måste avgöras i domstol eller en förlikning så att man håller ordning på nivåerna, säger hon.
Det blir nu en fråga för den nya utbildningsnämnden i kommunen som tar plats efter årsskiftet.
Sedan man 2008 ändrade inriktningen har andelen elever i särskola minskat med mer än hälften. 2013 gick 167 elever av totalt 18 056, eller drygt 0,9 procent av Uppsalas grundskoleelever, i särskola.
Leif Elinder, som tidigare arbetat som skolläkare för särskolan i Uppsala, tror att också den siffran är högre än vad den skulle behöva vara.
– Det finns ett systemfel i begåvningstesterna. IQ-testerna är inte absoluta utan relativa i förhållande till hela befolkningen. Därför kommer alltid 2,2 procent av alla elever att hamna under den godtyckliga gräns på IQ 70 som man har satt. Det är också bara vissa specifika egenskaper man mäter, och det säger inget om någon generell och given begåvning och heller inte något om potentialen att kunna utvecklas, säger Leif Elinder.
Han bedömer att det kanske kan röra sig om 0,5 procent av eleverna som har ett sådant begåvningshandikapp att det inte kan utvecklas fullt ut i den vanliga skolan. För att ge alla chans till rätt utbildning förespråkar han ett system med en slags lotsklass där barn som bedöms vara i gråzonen för särskola får gå en tid. Målet ska vara att de ska integreras in i den vanliga skolan, men att de under ett par år får stöd som kan handla om både alternativ pedagogik och motivationshöjande strategier. Dessutom kan de som har en senare mognadsutveckling helt enkelt behöva lite mer tid för att komma i fatt.
– Om förväntningen från början är att de inte ska klara av den normala skolan blir det lätt en självuppfyllande profetia. Kan man med rätt stöd få dem att utvecklas i stället så blir det dessutom mycket billigare på sikt. Ambitionen måste för elever i gråzonen vara att "det här ska vi fixa", säger Leif Elinder.