Komplext att vara fosterföräldrar
Ingegerd och Lennart Mårs i Uppsala har varit fosterföräldrar till många barn och ungdomar sedan 20 år tillbaka och under de åren har den kommunala organisationen i Uppsala blivit allt mer komplex och svåröverskådlig, vilket gjort deras uppdrag svårare.
Foto: Pelle Johansson
Systemet är så komplicerat och invecklat att inte ens kommunens egna tjänstemän alltid vet vart man ska vända sig vid lite mer komplicerade ärenden.
- Om ungdomarna förr hade en eller två kontaktpersoner inom socialtjänsten som var insatta i just deras problematik och hjälpbehov, så är det idag uppdelat mellan många fler personer och instanser. Allt är så specialiserat och uppdelat att det ibland känns omöjligt för ungdomen att komma vidare och få den hjälp de behöver för att kunna bli vuxen och klara sig på egen hand, säger Ingegerd Mårs och bjuder på nybakad rabarberpaj med vaniljsås i trädgården i Håga. Det är en vacker sommardag, och idyllen står i bjärt kontrast till ämnet för samtalet runt kaffebordet. Med vid bordet sitter också maken Lennart Mårs och de unga vuxna fosterbarnen Jonny och Mia.
- Det var mycket enklare innan omorganisationen. Då var det kortare avstånd och det räckte ofta med att träffa en eller två handläggare från kommunen vid ett par tillfällen som var väl insatta i just den ungdomens problematik. I dag är det olika handläggare hela tiden för olika sorters stöd, som hanterar ett och samma ärende, säger Ingegerd Mårs.
Lennart Mårs är kritisk mot vad han kallar en bristande uppföljning från soc av ungdomarna.
- När man sätter in så stora dyra insatser, som hvb-hem eller familjehem faktiskt är, borde man vara än mer angelägen om att göra en uppföljning efter avslutad placering. I dag saknas det nästan helt och ungdomarna lämnas bara åt sitt öde. Med rätt stöd skulle många ungdomar kunna klara sig själva och slippa drivas in i ett bidragsberoende som gör dem apatiska och utan självkänsla, säger han.
Fosterbarnen Johnny och Mia som är i 20-årsåldern som hittills suttit tysta och lyssnat instämmer. De säger att det är jobbigt att ständigt behöva möta nya personer när de behöver hjälp och stöd.
- Det är så uppdelat på olika enheter inom soc. Hela tiden måste man berätta sitt livs historia för nya handläggare och folk man inte känner, och som inte vet något om mig. Det river upp en massa saker inom mig, säger Mia.
- Det känns som jag har väntat i hela mitt liv på myndigheters beslut och agerande. Det känns hopplöst att inte veta vad som ska hända långsiktigt. Något inom en dör sakta. Ingenting händer.
Johnny har också tillbringat en stor del av sitt unga liv med att vänta. I 3 år och 11 månader bodde han på annat håll än hos familjen Mårs, i ett hvb-hem.
- Det var enbart förvaring. Jag gjorde ingenting och inga planer gjordes upp för vad som skulle hända, säger Johnny.
Situationen är inte lätt för fosterföräldrarna, som försöker uppmuntra och stödja Mia och Johnny så gott de kan.
- Men ibland känns det som om vi inte är riktigt ärliga mot dem när vi säger att allt kommer att ordna sig, eftersom vi och ungdomarna alltför ofta blivit besvikna eller drabbats av en förlamande känsla av hopplöshet i kontakten med myndigheterna, säger Ingegerd Mårs.
FAKTA
Omkring 20 000 barn och ungdomar placeras varje år i vård utanför hemmet inom ramen för den sociala barn- och ungdomsvården. I Uppsala kommun handlar det om ungefär 200 barn och unga som placeras i familjehem.
Anledningen kan vara allt från föräldrars sjukdom och missbruk till personliga problem, som att familjerelationen inte fungerar.
Den vanligaste boendeformen är familjehem (tidigare fosterhem). Ett familjehem är ett enskilt hem som tar emot barn "för stadigvarande vård och fostran" efter uppdrag av kommunens socialnämnd. Vistelsen kan vara från några veckor till hela uppväxten. Familjehemmet ska ge barnet trygghet och stöd och bör finnas på rimligt avstånd från barnets biologiska föräldrar så att kontakten med dem kan upprätthållas.
Förutsättningen för att bli fosterförälder är att man har en stabil livssituation, har tid och själv är trygg. Såväl ensamstående som gifta par och sambor accepteras. Innan en familj godkänns gör socialtjänsten en utredning, och de blivande fosterföräldrarna får genomgå en utbildning, samt träffa barnet och dess biologiska föräldrar.
Omkring 20 000 barn och ungdomar placeras varje år i vård utanför hemmet inom ramen för den sociala barn- och ungdomsvården. I Uppsala kommun handlar det om ungefär 200 barn och unga som placeras i familjehem.
Anledningen kan vara allt från föräldrars sjukdom och missbruk till personliga problem, som att familjerelationen inte fungerar.
Den vanligaste boendeformen är familjehem (tidigare fosterhem). Ett familjehem är ett enskilt hem som tar emot barn "för stadigvarande vård och fostran" efter uppdrag av kommunens socialnämnd. Vistelsen kan vara från några veckor till hela uppväxten. Familjehemmet ska ge barnet trygghet och stöd och bör finnas på rimligt avstånd från barnets biologiska föräldrar så att kontakten med dem kan upprätthållas.
Förutsättningen för att bli fosterförälder är att man har en stabil livssituation, har tid och själv är trygg. Såväl ensamstående som gifta par och sambor accepteras. Innan en familj godkänns gör socialtjänsten en utredning, och de blivande fosterföräldrarna får genomgå en utbildning, samt träffa barnet och dess biologiska föräldrar.
Så jobbar vi med nyheter