Valet i Demokratiska republiken Kongo, även kallat Kongo-Kinshasa, kunde äntligen hållas under den sista helgen 2018. Efter 18 år skulle presidenten Joseph Kabila avgå, allt enligt konstitutionen, och en efterträdare utses. Det betyder knappast att Kabila gjort sitt i kongolesisk politik. Den tänkte vinnaren Emmanuel Ramazani Shadary har kallats en marionett och Kabila kommer att finnas i kulisserna tills att han får ställa upp igen, 2023, ett upplägg som påminner om Ryssland och Putin/Medvedev.
Men vem var det som vann valet? Enligt ett uttalande från valkommissionen förra söndagen har rösträkningen blivit fördröjd. ”Resultaten kommer in långsamt och vi ber nationen att ha tålamod medan vi konsoliderar alla data”, sade ordföranden Corneille Nangaa. När detta skrivs finns ännu inget resultat. Från ansvariga myndigheter är det tyst och spänningarna i landet ökar för varje dag som går.
En stor del av landets unga befolkning, särskilt i städerna, vill se en förändring. Om Shadary utropas till segrare kommer det sannolikt att leda till nya oroligheter i Kongo. Misstankar om valfusk fanns redan före valet. Bland annat hade tre områden, alla med oppositionen i favoritposition, stängts av från att rösta av "säkerhets- och hälsoskäl". Misstankarna förstärktes när internet plötsligt släcktes i landet i mitten av förra veckan.
Ryktena om att oppositionen faktiskt vunnit växer sig allt starkare och presidentkandidaten Martin Fayulu har uppmanat de ansvariga att "sluta dölja sanningen". Det mycket kontroversiella återvalet av Kabila 2011 finns i kongolesernas medvetande och nu har många fått nog av fusk och korruption. Men Kabilas vänner är fortfarande många inom militär, polis och rättsväsende och vilket resultat som än presenteras följer nog tyvärr en orolig tid för Demokratiska republiken Kongo.
En lång rad länder i Afrika delar Kongos öde. Ett drygt halvsekel efter att man befriat sig från kolonialismens ok väntar nästa stora utmaning. Ekonomin går på högvarv, tillväxten slår rekord och det talas allmänt om det afrikanska undret. Men vinsterna kommer inte alla till del. Afrikanerna hindras av bristen på reformer, till exempel av äganderätten till land, men framför allt av korruption, maktmissbruk och ett tänkande i termer av folkgrupper och familj. Afrika måste befria sig från befriarna.
Det är inte ovanligt med afrikanska ledare som klamrat sig fast vid makten i 40-50 år, Zimbabwes Robert Mugabe tillhör inte alls de värsta med sina 37 år. Och när de till slut kliver av är det inte sällan för att lämna över till en anhörig, en Kabila eller en Kenyatta, eller en (något mindre) åldrad kollega från befrielsekriget.
Den goda ekonomin kan bidra till att befästa makten för ledarna. En del av överskottet kan delas ut och vissa reformer genomföras, men bara så länge inte makten riskeras. Om folket kräver mer slår man tillbaka, ofta med våld. Man ska också komma ihåg att tillväxten i Afrika sker från en mycket låg nivå. Som i exemplet Kongo-Kinshasa, med fantastiska naturtillgångar och en befolkning som Tysklands, men med en BNP som Skånes.
Det skulle alltså kunna gå ännu mycket bättre för många afrikanska länder. Men det är svårt att ifrågasätta frihetshjältar. Det gäller också ANC i Sydafrika, vars 25-åriga maktinnehav efter apartheidregimens fall lett till allt större problem och spänningar i landet. Valet i Sydafrika ska äga rum före augusti, och den nye presidenten och ANC-ledaren Cyril Ramaphosa kan nog se fram emot ytterligare fem års egen majoritet i parlamentet, enbart på meriten att han är bättre än sin gravt korrumperade företrädare Jacob Zuma.
Afrika behöver en ny demokratisk våg, en ny befrielse. En start vore om Demokratiska republiken Kongo fick en ny legitim ledare och kunde sätta punkt för epoken Kabila. Den växtkraft som skulle kunna frigöras i det svårt sargade och krigshärjade landet kan inte underskattas, inte heller ringarna på vattnet som kan lyfta en hel kontinent.