Konsult betonar föräldramaktens begränsning
Sätta gränser, sätta gränser. Det är väl tidens mantra för alla mammor och pappor som vill få "godkänt i föräldraskolan". Men "asservitetskonsult" Bitte Hofman-Bang går mot strömmen: Föräldrar måste framför allt sätta gränser för sin egen makt.
Bitte Hofman-Bang är språkkonsulten som "gick över gränsen" och började lära folk att säga nej. I drygt ett decennium har hon arbetat med en särskild metod för kommunikation och personlig utveckling, den så kallade assertivitetsträningen.
Engelskans "assertive" betyder säker och bestämd. Ordet härstammar från latinets "assertio", vilket betyder "jag hävdar".
— Det finns inget riktigt bra begrepp på svenska. Det är därför vi använder det nyskapade ordet "assertiv", i betydelsen säker och trygg, men med respekt för andra.
Som det står i en av Bitte Hofman-Bangs kursbroschyrer: "En assertiv människa vågar uttrycka sina åsikter, känslor och behov. Hon vågar säga nej och sätta sina egna gränser — ett utmärkt sätt att motverka negativ stress. Hon kan också både ge och ta emot såväl beröm som konstruktiv kritik."
Det är grundtanken som hon menar också bör genomsyra ett sunt föräldraskap.
Släppa makten
Vi sitter i hennes soliga villavardagsrum i Danderyd. Här är fridfullt — så långt man kan komma från den stressiga barnfamiljens vardag. Bitte Hofman-Bangs röst är mild och lugn. Men det hon nu säger — att vi vuxna måste våga släppa makten — fungerar det i verkligheten?
Hennes egna två barn, Peder och Mette, är vuxna nu. Minns hon verkligen hur det är att vara småbarnsförälder? Och förresten, då, när hennes barn var små, var det ju 70- och 80-tal, en helt annan värld...
Boken som ligger framför oss, den amerikanske psykoterapeuten Thomas Gordons Aktivt föräldraskap, kom 1975. All gammaldags uppfostran skulle bort, agans tid var över; 68-generationens barn skulle växa upp "demokratiskt". Men nu är väl snarast problemet det omvända? Vilsna vuxna och gränslösa barn...?
Nja, Bitte Hofman-Bang håller inte riktigt med:
— I grunden finns det bara tre sätt att uppfostra barn på, förklarar hon. Det auktoritära, det släpphänta och så detta som Thomas Gordon kallar "metod 3", en vinna—vinna-modell, ett sätt att lösa alla de konflikter som uppstår i en familj utan att någon förlorar. En modell som grundar sig på ömsesidig respekt.
Förhandla med barnen
"Reglerna" är väldigt enkla:
Använd klara jag-budskap när du talar med ditt barn. Alltså meningar som börjar med "jag" — inte med "du", som det så ofta blir när vi anklagar andra.
Lyssna aktivt på vad barnet säger. Bekräfta vad det är du hör, till exempel: "Jag hör att du låter ledsen/arg/besviken när..."
Använd inte bestraffningar eller andra maktmedel. De genererar ändå bara opposition och trots, skenhelighet och foglighet.
Förhandla med ditt barn. Ställ frågan: Hur tycker du vi skall lösa det här?
— Och det är inte alls nödvändigt att vara konsekvent. Olika situationer kräver olika lösningar. Mamma och pappa behöver inte alls vara överens om allt. Människor tycker olika. Dessutom ger det ju inte barnet en chans när det är ensamt mot två eniga vuxna.
Hoppsan! Kan detta verkligen fungera?
Thomas Gordon själv mötte tusentals par, och han har berättat att de ofta var mycket förvånade över de resultat det "aktiva föräldraskapet" förde med sig.
Väldigt schysta
— Vi vuxna har ofta svårt att avstå från föräldramakten. Det är där stötestenen ligger. Och att börja ta ansvar för sina egna känslor av vanmakt och frustration är inte lätt. Men gör man det, upptäcker man att barn är väldigt schysta. Ingen unge vill göra sin mamma ledsen eller arg med flit.
Men hur går det till att vara en "aktiv förälder", rent konkret?
Säg att ditt barn vägrar att gå och lägga sig? Enligt Gordon är det inget som föräldrarna skall lägga sig i. Men så kan man väl inte ha det?
Bitte Hofman-Bang svarar med ett exempel. Det handlar om ett helt litet barn som skriker och absolut inte skall sätta på sig pyjamasen. Men det finns en anledning, som kommer fram så småningom när föräldern "lyssnar in" (typ: "Jag hör att du är väldigt arg ?" och så vidare.) Ungen har fått för sig att man kan kvävas i sömnen. "För om man är täppt i näsan och håller munnen stängd, då kommer det ju inte in någon luft ?" Då kan den vuxne förklara, "Nej, det kan inte hända, munnen öppnas av sig själv när man
behöver luft." Och barnet somnar.
Inga perfekta föräldrar
En solskenshistoria? Kanske. Inte ens världens bästa mamma orkar förstås alltid behärska sig och vara vuxen inför sina barn.
— Det finns inga perfekta föräldrar! lugnar Bitte Hofman-Bang. Var snäll och förlåtande mot dig själv! Det finns inga "rätta" lösningar. Varje familj måste pröva sig fram på sitt sätt. Men det är aldrig för sent att försöka igen.
Så jobbar vi med nyheter