Korridor med ett slut
Foto: Fotograf saknas!
Det finns inga bänkar i korridorerna i vår skola. Vi elever är inte betrodda med sådant. Det går rykten om att nya ska sättas upp nästa termin kanske, men ingen har särskilt bråttom. Vi elever är ju ändå så vana att sitta på golvet, tryckta intill elementen, medan personalen myser i sina soffor i det plusgradiga personalrummet.
Lärarna försöker engagera eleverna att kämpa för en bättre skola genom elevrådet, men bristen på pengar hindrar nästan alla förslag. Det tog dem tre år att få upp speglar på toaletterna. Det känns bra att kunna släppa allt, nu sticker vi, någon annan får ta hand om det där.
Jag hoppas det blir annorlunda på gymnasiet. Där borde man väl ändå lita tillräckligt på eleverna för att ge dem något att sitta på?
Att börja gymnasiet känns inte som någon nyckel till friheten precis, tre år till radar upp sig med mer uppsatser och bortglömda läxor, prov och sena nätter man använder till att plugga i sista minuten. Men det känns skönt att sluta nian, att äntligen gå ut grundskolan och bli sedd som mera vuxen. Samtidigt förlorar man en hel del, kompisar som man vet kommer att försvinna, de man aldrig kommer att orka hålla kontakten med.
Yrkesguiden, gymnasieguiden, syo, studiebesök och föreläsare från olika skolor ska hjälpa till i valet, men själv blir man bara mer förvirrad. Att det ska vara en sådan stor grej att börja gymnasiet, egentligen känns det inte som någon större skillnad. Livet är väl inte kört ifall man skulle göra fel val?
Jag ser en ny korridor framför mig, men den ser inte likadan ut. Den påverkas och formas av mina beslut och människorna runt omkring mig. Och längre fram kan jag nästan skymta en bänk?
Så jobbar vi med nyheter