I en gripande gest på hundraårsdagen av det armeniska folkmordet, som också drabbade kristna assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker i det dåvarande Osmanska riket, har den armeniska kyrkan helgonförklarat 1,5 miljoner offer. Tragedin inleddes den 24 april 1915 genom att armenier med framträdande positioner greps och mördades. Men processen var utdragen över flera år. Praktiskt taget hela den armeniska befolkningen i området försvann – de som inte mördades flydde.
Denna avsiktligt framkallade utplåning av en stor befolkningsgrupp beskrivs ofta som ”1900-talets första folkmord”. Ett ännu tidigare exempel är dock den tyska kolonialmaktens folkmord på hererofolket i dåvarande Sydvästafrika, dagens Namibia, 1904-1907. I ett historiskt perspektiv framstår båda dessa händelser som ”förövningar” till nazisternas försök att utplåna judar, romer och andra från jordens yta.
Båda dessa händelser förträngdes och förnekades under många år. Att minnet nu uppmärksammas är säkert delvis ett resultat av intresset för Förintelsen under andra världskriget. Man kan inte tala om ett folkmord och samtidigt låtsas som om andra likartade händelser inte har ägt rum.
Men i Turkiet är det alltjämt förenat med fara för forskare, författare och andra att tala sanning om det som hände 1915 och åren därefter. En sorts förklaring är att ett öppet erkännande skulle innebära att en rad av de föreställningar som förknippas med det nutida Turkiets tillblivelse då måste omprövas.
Men det är ingen ursäkt. Dagens turkiska politiker har inget ansvar för som skedde för hundra år sedan, men de har ofrånkomligen ett ansvar för att det egna landets historia inte förträngs – på samma sätt som andra länders politiker har ett ansvar för att omänskliga handlingar under tidigare regimer och regeringar lyfts fram i ljuset.
Det är denna turkiska vägran att öppet erkänna vad som hände som förklarar den kampanj för att andra länder politiskt ska ”erkänna” den historiska sanningen som bedrivits under några år och bland annat lett till ett beslut i den svenska riksdagen år 2010. Den dåvarande alliansregeringen var mot detta riksdagsbeslut, medan bland andra Socialdemokraterna var för. Nu får Stefan Löfven kritik för att regeringen inte vill följa upp det uttalande som partiet självt stödde.
Om motivet är att man inte vill stöta sig med regeringen i Ankara, så är det ett ynkligt agerande. Men det finns helt andra argument, som både socialdemokrater och andra borde ha beaktat redan för fem år sedan. Den historiska sanningen är väl etablerad genom vittnesmål och kvalificerad forskning. Att också fastslå i riksdagsbeslut vad som är sant och osant kan däremot leda till konsekvenser som ingen som vill hedra folkmordens offer kan önska sig.
Vad betyder det att ett folkmord ”erkänns” av en riksdagsmajoritet medan ett annat kanske inte ens blir föremål för votering? Ska det senare anses vara mindre verkligt eller mindre katastrofalt? Vad sker om den politiska majoriteten svänger och någon motionerar om att ett tidigare erkännande ska tas tillbaka – sådant kan inte på något sätt uteslutas med de trender som just nu förgiftar det politiska livet i många länder. Och varför stanna just vid folkmord och avstå från att ”erkänna” att andra historiska händelser verkligen ägt rum? Den enda hållbara linjen är att riksdagen inte ska syssla med historieskrivning över huvud taget.
Den väsentliga sanningen om folkmordet på armenier och andra står för sig själv. Slaktandet ägde rum under full insyn utifrån och dokumentationen är överväldigande. Den turkiska regeringen skulle mycket väl kunna hänvisa till att också statens grundare Kemal Atatürk lär ha använt ordet folkmord inför parlamentet 1921, innan dagens mytbildning hunnit etableras. Men kraven ska ställas på Turkiet och inte på riksdagsledamöter eller regeringar i andra länder.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör