Gode män runtom i Sverige har en längre tid protesterat mot hårdare asylregler och uppskrivningar av åldern på allt fler ensamkommande.
Men vid sidan av dessa protester börjar också en annan fråga ta form; nämligen vad det svenska samhället kan göra för att förbereda de som faktiskt ska utvisas, så att deras levnadsvillkor efter utvisningen blir så bra som möjligt.
– De här ungdomarna kommer från fattigdom och ibland krig. Här i Sverige har de fått en chans till en helt annan framtid. Och så kommer slaget: jag ska tillbaka. Min tanke när jag ser deras förtvivlan är vad vi kan göra för att de inte ska förlora hoppet om livet.
Det säger Peter Marinko som är sammankallande i nätverket för gode män i Uppsala, som organiserar drygt 300 av Uppsala läns cirka 500 gode män. I dagarna skickade nätverket en skrivelse till Migrationsverket. I den ställer man en rad frågor kring vad som görs för att förbereda ensamkommande inför utvisningen, vilket mottagande som finns på plats i Afghanistan – varifrån majoriteten av de ensamkommande kommer – och om det finns planer på ett bättre mottagande.
Med rätt undervisning i skolan skulle dessa ungdomar kunna bli en stor resurs i att bygga upp det egna landet, menar Peter Marinko.
– Bara genom att ha bott i Sverige har de sett hur ett modernt samhälle fungerar. Vi kan lära dem mycket mer om detta i skolan.
I början är det stort fokus på att lära sig svenska för de nyanlända, andra ämnen kommer först senare. För dem som sedan ska utvisas är ju svenskan mer eller mindre bortkastad tid, menar Peter Marinko.
– Problemet är ju såklart att vi inte vet vilka som kommer att utvisas. Men vi kanske ändå behöver fundera över hur vi lägger upp skolgången.
Han besökte i höstas den utställning som yngre ensamkommande elever på förberedelseenheten Lysa i Uppsala gjort. De hade fått klura på hur man kan lösa problem som fattigdom, krig och ojämställdhet. Peter Marinko blev imponerad och säger att han upplevde att eleverna fick en kick av att lösa problem de själva stött på.
– Kanske kan man gå vidare och ge ungdomarna mer konkreta frågor. Som hur ska man hantera sophämtningen i Kabul? Hur ska man lösa vattenförsörjningen?
Kristina Axell, som är ordförande för Rädda barnen i Uppsala och själv god man, är inne på samma linje: det behövs mycket mer förberedelse för de som ska utvisas. I dag sker i princip ingen sådan, säger hon.
– De borde få med sig något av det som är bra i vårt samhälle. Få lära sig påverka, engagera sig i frågor och ta ansvar. Min naiva förhoppning är att de ska kunna använda detta senare där de hamnar.
Rädda barnen håller på att dra igång ett projekt med just sådana mål i samarbete med Siu (Samarbetsorganisationen för invandrare i Uppsala). De har sökt pengar från Arvsfonden för att hålla workshops och kulturkvällar för ensamkommande med diskussioner kring exempelvis demokrati och religion.
– Det är frågor som både den som får stanna här och den som utvisas kommer att ha nytta av, säger Kristina Axell.
Det finns många frågetecken kring själva mottagandet i Afghanistan. Nätverket påpekar i skrivelsen till Migrationsverket att de rapporter som kommit varit sporadiska och otillförlitliga. De vill att Migrationsverket svarar på hur mottagandet ser ut och vad som planeras från svenskt håll. Man skriver att om återvändare ”skulle kunna få tillgång till en säker plats vid ankomsten och redan innan avfärden från Sverige lär sig att samarbeta med andra, så menar vi att deras chanser till överlevnad ökar.
– Kan svenska myndigheter exempelvis samverka med organisationer där, som Svenska Afghanistankommittén? Det finns flera frågor vi vill ha svar på, säger Kristina Axell.