Helena lider av depression och ångest och har haft kontakt med psykiatrivården länge. Sedan 2009 har hon varit knuten till psykiatrin på Akademiska sjukhuset och under de år som gått har hon märkt hur situationen på mottagningen förvärrats. Framför allt har det blivit svårare att få träffa eller prata med en läkare. I början av maj hörde hon av sig till mottagningen och ville prata med den läkare hon har just nu. Fortfarande har läkaren inte ringt tillbaka.
– När jag ringer sköterskorna säger de att läkarna inte har tid att prata. De har för mycket att göra. En sköterska sa att hon inte såg någon ljusning på de här problemen. Jag förstår inte hur man kan säga så till en psykiskt sjuk människa? Det gör det bara värre, säger Helena.
De gånger hon fått träffa en läkare har hon ofta inte fått träffa samma läkare men än en gång. Hon berättar att läkare ofta gör olika bedömningar och gång på gång måste hon upprepa jobbiga historier från början.
– Det finns inte någon som helst trygghet. Det här är fruktansvärt. Det här är människor som redan mår dåligt och som mår ännu sämre av det här bemötandet. Det kan låta hemskt att säga men i vissa fall handlar det om liv och död, säger Helena.
I fyra år har hon väntat på en ADD-utredning för att få veta om hon har diagnosen eller inte, men ännu har ingenting hänt. Flera gånger har hon blivit utan medicin i längre perioder eftersom recepten inte förnyats i tid. När hon mått riktigt dåligt har hon blivit rekommenderad att kontakta akutpsyk.– På akuten säger de bara att om man har en kontakt med en läkare på sjukhuset ska man i första hand vända sig till den, berättar Helena.Hon har också blivit hänvisad till vårdcentralen, trots att även de hänvisar tillbaka till den etablerade läkarkontakten hon har på Akademiska. Helena upplever en maktlöshet och en nonchalans från sjukhusets sida.
Det är inte bara patienter som vittnar om problem. Flera i personalen, både läkare och sköterskor, ska ha valt att sluta på psykiatrin. En läkare som nyligen slutade beskriver att han lämnat en krissituation.
– Jag har aldrig träffat så många beskvikna och uppgivna patienter. Varje patientsamtal handlar om att patienten inte tycker att den fått den hjälp som den velat, säger läkaren som vill vara anonym.
Ett av de största problemen är enligt läkaren personalbristen. Han säger att om en läkare är sjuk eller om patienten missar en läkartid dröjer det minst en månad för att få en ny tid. Då hinner patienten ofta försämras påtagligt.
– Det är en dålig kvalitet på vården. Ska man som läkare kunna behandla någon kräver det patientkännedom. Någon sådan är omöjlig att få på Akademiska. Som läkare känner man sig alltid otillräcklig och man lider med patienten. Man mår dåligt på sitt jobb. Det här är en mycket allvarlig situation, säger läkaren.
Han beskriver sina tidigare medarbetare som överarbetade och utmattade.
– Det är ett högt genomflöde av personal. Ledningen lyckas inte få nya att stanna eftersom situationen ser ut som den gör, säger läkaren.
Patienten Helena säger att hon har förståelse för läkarbristen men undrar ändå vem som ska ta ansvaret.
– Självklart har varje individ också ett eget ansvar. Men i sådana här situationer måste man kunna få känna en trygghet i att det finns en vård som hjälper en. Sjukhusledningen och politikerna måste förstå allvaret i det här. Jag hoppas verkligen att de inte känner till de här problemen. För jag vill inte tänka att de förstår allvaret men ändå blundar, säger Helena.