Krönika: Årsta är mitt Sverige

Årsta har hamnat i någon slags medieskugga i Uppsala. Jag varken hör eller läser om Årsta ofta, utan väldigt sällan faktiskt. Men det är inte konstigt. I mina ögon är det här lagomstadsdelen nummer ett och det lockar inte till många tidningsrubriker. Det mest kontroversiella som hänt oss Årstabor de senaste 20 åren måste ha varit när Livets ord grundades i krokarna.

Mitt Årsta har inte ändrats mycket i själen. Jag har bott här, i fem olika lägenheter, ända sen min familj och jag kom till Sverige 1982. Så för mig är Årsta Tryggheten själv. Det var här jag lärde känna Sverige så pass bra att vi numera nästan är bästisar. Min mamma har flera gånger sagt att hennes första tanke om Årsta var: "Det här är ett barnparadis". Lekplatser framför eller bakom varje hus, gröna plättar mellan byggnaderna och minimal trafik runt bostäderna. Hon jämförde så klart allting med min födelsestad Diyarbekir där vi mest lekte på betong- och grusgårdarna i innerstan (men jag älskade det också).

Och mamma tycker fortfarande att Årsta är sååå fantastiskt! Trots att hon och pappa har flyttat till en annan stad så snackar de ännu om Årsta som om det vore varje familjs dröm. Och jag tycker egentligen inte att det är speciellt konstigt att de och jag har den här romantiserande bilden av Årsta. Det var ju här vi lärde oss svenska i sandlådorna och tvättstugorna, jag vann fotbollscuper, lärde mig cykla, blev förälskad första gången bland mycket annat. Allt sånt där man får nostalgitrippar av har jag varit med om i just Årsta. Annars tror jag inte att Årsta egentligen är grymmare än alla andra stadsdelar i Uppsala. Det är helt enkelt så att jag har haft mina bästa år här.

Men nu har jag tyvärr inte lika stor koll på min stadsdel längre. Därför är det extra kul att läsa UNT just nu och få reda på vad som är på gång i Årstas lugna vatten. Det är nog inte så många farliga fiskar som simmar här, men desto fler roliga tror jag.