Plötsligt blir allt det där gamla och pittoreska besvärande. Då ska det renoveras och byggas om. Jag har sett skräckexempel på hur trägolv från 1700-talet, med en kvalitet som inte finns att köpa i dag, bryts upp och bränns på hög.
Den gamla dragiga torpgrunden blir även den ett problem. Och utan insikt i att det där draget är en del av husets ventilation gjuts det isolerade betonggolv i sal, kök, lillstuga och kammare. Och hux flux har det gamla kilsågade trägolvet, där generationer av människor har krupit, lekt, gått och slutligen slutat sina dagar, ersatts av ett lika trendigt som opassande klinkersgolv.
När värmepump monterats blir torpets eldstäder överflödiga. Med den nya värmekällan försvinner även den naturliga ventilationen i torpet, en ventilation som i stort bygger på att till exempel kakelugnen förbrukar syre, som i sin tur sugs in i huset. Kombinationen tilläggsisolering och obefintlig ventilation är något som hussvampen älskar.
Köken i gamla torp byggdes ofta om under 1900-talets första hälft. Det var då de vita kakelplattorna sattes upp bakom vedspisen och då funkiskökets snedskåp måttbyggdes på plats. Men här är det sällan utrymme för bevarande av gamla detaljer. I stället monteras nya Ikeakök.
Utomhus blir den gamla fruktträdgården för jobbig att sköta. För att komma fram med den nyinköpta åkgräsklipparen, som egentligen inte får plats på tomten, sågas buskar och träd ner.
Att det finns djur på landet brukar bli ett irritationsmoment. Grannar med hästar brukar råka särskilt illa ut. Trots att hästen ofta funnits i området i hundratals år, så kräver man att djurhållningen ska upphöra på grund av lukten.
Och när hösten kommer och man inte ser handen framför sig nattetid, då skriver man till kommunen och begär att gatubelysning ska sättas upp mitt i skogen. När slutligen våren nalkas efter en lång och kall vinter så står garanterat mäklarens försäljningskylt vid infarten till torpdrömmen.
Allt detta har jag sett. Jag själv har dock valt att renovera enligt gamla metoder och material. Jag har inte lyssnat på dumma råd eller nedlåtande kommentarer om att köket måste vara 70 år gammalt.
Visst är det dragigt i salen och det är inte med någon överdriven glädje man kommer ner i köket under vintermornarna och inser att det är fyra grader varmt. Men i allt det gamla, i timmerväggarna, de munblåsta fönsterglasen och det faktum att det inte finns en enda rak linje i huset, så finns det något som är svårt att sätta ord på. Något man blir varm inombords av, även om det är svinkallt på trägolvet.
När sommargästarna hittar tillbaka nästa år och med drömmande blick blir stående utanför den blommande pionrabatten, så vet jag att deras kommentarer om att de också skulle vilja bo så inte betyder något.