Hon var utbränd och läkarna hade sagt åt henne att hon inte fick stressa mer. Den förklaringen gav Margaretha "Maggan" Nordqvist när hon stängde värmestugan Grottan för hemlösa i Uppsala för två år sedan. Då orkade hon inte berätta att hon fått en hjärnblödning.
– Den första tiden efteråt var oerhört tuff, jag skulle återgå till en vardag men det gick inget bra. Sviterna efter stroken var jobbiga och jag inte kunde driva mitt livsverk vidare, säger Margaretha Nordqvist.
Hon beskriver det som en overklig känsla där morgonen då hon vaknade och inte kunde röra på höger kroppshalva.
– Jag brukade alltid gå upp vid fyratiden för att vara på plats i värmestugan vid fem. Men till skillnad från alla andra mornar hade kroppen gått i baklås. Högra benet gick inte att röra och först tänkte jag att det måste ha domnat och att jag legat konstigt under natten.
Hon försökte skaka på benet men inget hände, när hon försökte resa höger arm var det som armen inte fanns där och högra ansiktshalvan var förlamad.
– Då förstod jag att det var allvar, säger Margaretha Nordqvist.
I dag tackar hon högre makter för att hon två veckor innan stroken köpt en ny mobiltelefon och för att hon hade den liggandes på nattygsbordet bredvid sängen. Tack vare den kunde hon ringa efter ambulans.
I samtalet med 112 hade hon svårt att prata och hon minns inte riktigt vad hon sa. Men hjälpen kom fort. Bara efter några minuter var ambulanspersonal i hennes lägenhet för att ta henne med ilfart till akuten.
Där gjordes en blixtsnabb insats med bland annat blodförtunnande sprutor och senare hjärnröntgen och övervakning med ekg.
– Alla gnäller på akutmottagningen men här var det inte tal om att vänta. Jag fick ett fantastiskt bemötande, personalen tog verkligen hand om mig på bästa sätt.
Margaretha Nordqvist låg på strokeavdelningen i två dagar innan hon skrevs ut. Av läkarna fick hon veta att hon haft två mindre hjärtinfarkter och en mindre hjärninfarkt tidigare i sitt liv. Den slutsatsen hade de dragit efter att ha sett ärrbildningar i hjärnan när de röntgade henne. Det kom som en fullständig överraskning för Margaretha Nordqvist, som senare fått höra att man kan ha haft mindre infarkter utan att ha märkt av det.
Att just hon skulle drabbas av stroke hon funderat mycket över. Hon hade ätit medicin mot högt blodtryck sedan ungdomen och de senaste åren hade slitit hårt på kroppen med stress och jobb dygnet runt.
– Grottan var inget jobb, det var en livsstil och en rätt tuff sådan. Med facit i hand är det ju inte normalt att gå upp fyra varje morgon och aldrig vara ledig.
När hon kom hem från sjukhuset märkte hon hur stroken påverkat henne. Hon var fumlig i sina rörelser, hade svårt med balansen och vinglade när hon gick. Hon hade också drabbats av synbortfall och såg sämre på höger och vänster sida. Hon hittade inte orden när hon skulle prata och hon fick också svårt att orientera sig när hon var ute.
– Jag gick bort mig och hittade inte gatorna. Jag, som kände till varenda skrymsle och vrå i stan hade blivit virrig.
Hon började läsa baklänges och hon fick svårt att skriva bokstäver och siffror.
– Första halvåret kunde jag inte skriva en hel mening. Bokstäverna ramlade ner på raden och det blev fel ordföljd. I dag tränar jag på att skriva lite varje dag och det går bättre och bättre.
Hennes minne blev också sämre och hon kunde plötsligt översköljas av en obeskrivlig trötthet som hon känner av än i dag.
– Då måste jag lägga mig ned och bara blunda, det är som om hjärnan inte orkar mer.
En annan sak hon kopplar ihop med stroken är att hon kan känna sig gråtfärdig, helt utan anledning.
– Det är konstiga gråtattacker, rätt vad det är kommer de över mig. Det går inte att hålla emot, tårarna bara rinner.
Margaretha Nordqvist drev Grottan i 11 år, att hjälpa missbrukare och hemlösa var hennes kall. Det började med att hon gjorde en omstart i sitt liv efter att ha fått ett arv efter sin far och blivit av med lokalen där hon hade sin antikaffär.
– Jag funderade vad jag skulle göra med pengarna och livet och kom på att jag ville hjälpa andra. Jag anser att alla människor har samma värde, oavsett om du hamnat på gatan eller jobbar på ett flott kontor.
Med den inställningen började hon laga mat i sitt hem, tog maten till Vaksalatorg på lördagarna och delade ut den till utslagna och hemlösa människor.
Efter några år öppnade hon Grottan i det som i dag är ombyggt till lyxhotell och gourmetrestaurang, Villa Anna vid Odinslund.
Själv är hon nykterist och dricker inte en droppe sprit. Men efter stroken började de som inte visste vad som hänt att undra och spekulera.
– När folk såg mig vingla och tappa balansen drog de den slutsatsen att jag själv börjat knarka och hamnat i missbruk. Jag kunde både skratta och gråta åt det men mest var det frustrerande.
En annan sak hon fått erfara är hur det är för en strokedrabbad att se frisk ut på utsidan.
– Folk säger att jag ser ut som vanligt och att det inte syns på mig att jag haft en stroke. Det kan vara svårt för andra att till fullo förstå att sviterna efter en sån här händelse sitter kvar.
I dag, två år senare, mår hon bättre och hon har gett sig sjutton på att allting går, trots att allt tar längre tid.
Hon sträcker upp armarna i luften och vrider lite på händerna för att visa små saker man kan göra för att förebygga en stroke.
– Orkar du inte lyfta armarna är det dags att söka vård.
Att gå myrgång är också ett knep hon fått lära sig hos en sjukgymnast som hon går till en gång i månaden. Hon hörde aldrig av sjukhuset efter att hon blev utskriven. Det är tack vare hennes husläkare hon fått hjälp av sjukgymnast och syncentralen med nya glasögon.
Är du rädd för att få en stroke igen?
– I början var jag det. Jag var rädd för att vara ensam och att ramla omkull. Men när jag började repa mig avtog rädslan och nu känner jag inte så.
Hon har rökt i 50 år och kan inte sluta.
– Tyvärr, jag har för dåligt karaktär för det, så är det bara. Ju fler som tjatar om att jag borde sluta, desto tjurigare blir jag.
Den första tiden hade Margaretha Nordqvist svårt att acceptera att inget var som förut.
– Många isolerar sig men det har inte jag gjort. Jag har gått ut bland folk med visst stöd och hjälp. Jag har inte varit rädd för att vistas bland folk.
Hennes största sorg är att hon inte kan cykla. Förut cyklade hon året om. Hon provade ett par gånger men ramlade omkull. Hennes högsta önskan nu är en trehjuling så att hon kan börja cykla igen.