Kulturpolitik efterlyses
Timbrorapporten Kulturskymning inställd och dess beska mottagande illustrerar tydligt hur polariserad dagens debatt kan vara. Men också hur viktigt det är med en borgerlig kulturpolitik vars vision det är att kulturen ska nå så många som möjligt.
Författarens huvudtes är att det går bra för kulturen, vilket exemplifieras med en rad positiva siffror om bland annat bok- och skivförsäljning, konstauktioner och dataspelande. Skriftens stora slutkläm är sedan att en god hushållsekonomi egentligen är viktigare än offentliga kultursatsningar, eftersom en stor del av kulturen finansieras genom privat konsumtion.
Det är lovvärt att vilja bredda debatten, men genom att så tydligt fokusera på breda kvantitativa mått och ekonomi - vad säger egentligen det om hur kulturpolitiken bör utformas? - gör Timbro kulturen en björntjänst.
För lika lite som marknadskrafter och tillväxt är enda lösning för kulturscenens många utmaningar, lika lite går det att som vänstern slentrianmässigt jämställa bra kulturpolitik med ökade, offentliga resurser. En breddad finansiering är ju i grunden något positivt. Det ger inte bara mer pengar till enskilda aktörer utan minskar kulturens beroende av en enda bidragsgivare. Det betyder däremot inte, som man från vänsterhåll verkar tro, att privata företag får diktera villkoren för lokala teatrar.
Ett annat problem med vänsterns kulturkritik, som delvis hänger samman med motviljan mot kommersiella krafter, är tron att kultur som många gillar skulle vara dålig per definition. Det finns många exempel på verksamheter som lyckas kombinera en bred repertoar av hög kvalitet med ett stort antal besökare.
Målet för kulturministern borde vara att kultur av hög kvalitet, även den som inte alltid är kommersiellt gångbar, når ut till en bred allmänhet. Kulturen finns förvisso för sin egen skull. Bildning och det fria samtalet har ett egenvärde. Just därför är det så viktigt att våga tänka nytt.
Så jobbar vi med nyheter