Kloppetiklopp! Klopp. Kloppetiklopp. Otåliga hästars hovar trummar rytmiskt mot asfalten. De vill iväg, inte vänta längre, fulla av energi. Fotograf Emma-Sofia Olsson får jobba snabbt. På ett kick försvinner ekipagen i fjärran mot Skuttunge.
Den här kvällen blir ridturen bara 12 km, det är en kort sträcka för Hanna Bäckström som gillar långa distanser. Hästen som hon rider tillhör VM-distansryttaren, Karin Gadde Jennische som också är med. Lugna, avkopplande ridpass i den ljumma vårkvällen är det inte Hannas och Karins grej, de två har varken för vana att stå stilla eller att skritta. De rider i trav och galopp.
Långa ridturer är en del av Hannas fysträning inför Mongol Derby som hon ska genomföra i början av augusti. En riktigt bra träningsdag kan det bli 2,5 timmar på hästryggen i högt tempo, 1,5 timmarna löpning och sen avslutas det hela med 1,5 timmars promenad. Promenaden lägger Hanna till för hon ska lära sig hur det är att vara igång nästan en hel dag. Men för henne som både arbetar heltid och är småbarnsförälder är det klurigt att hitta tid till sådana dagspass.
– Jag tilltalas av uthållighetssporter. Att ta reda på vad man klarar av och så gillar jag att vara ute i naturen. Hade jag kunnat, hade jag gärna åkt skidor eller kanske cyklat långa sträckor men det gillar jag sådär. Att göra något ihop med en häst är häftigare, säger hon samtidigt som hon kratsar hovarna på det arabiska fullblodet, Elettra, som är hennes träningspartner.
Fast i Mongoliet blir det andra och helt okända hästar som Hanna ska rida under de extremt långa dagspassen. Var 40:e kilometer är det hästbyte och veterinärkontroll, om hästarna inte klarar den blir det straffpåslag på tiden. Hästen får inte ha högre puls än 56 slag i minuten. Loppet ska efterlikna rutten för Djingis Kahns postsystem och hästarna är i princip halvvilda. Men det bekymrar inte Hanna.
– De mongoliska hästarna är väldigt speciella. De är små och kantiga, runt 1.30 i mankhöjd och lever på stäppen. De kan vara svåra att sitta upp på för de är inte inridna på det sätt som vi är vana i västvärlden. Man slänger upp ryttaren i farten, säger hon på sitt eftertänksamma vis och tillägger:
– Någon har sagt att efter starten börjar loppet med fullt sken och då är det bara att klamra sig fast och invänta döden.
Hanna småskrattar och berättar att hon pratat med multisportaren Musse Hasselvall som red loppet i fjol och rekommenderade henne att vara förberedd på att det kommer att göra ont i kroppen.
Hur förbereder man sig på smärta?
– Jag vet inte. Det går inte att träna på, men viss mental förberedelse kan man ha. Man kan tänka att det kommer att göra ont men det behöver inte bli plågsamt. Mitt mål är att genomföra hela loppet och göra det på ett säkert och trevligt sätt.
I år är det åttonde gången som loppet genomförs. Nu eller aldrig, flög genom huvudet när Hanna läste om Mongol derby i en tidning. Hon tyckte att det verkade som ett spännande äventyr och tilltalades av att det också är ett välgörenhetsprojekt för nomadernas fortsatta existens. Hon förväntar sig att lära känna många ur lokalbefolkningen i Mongoliet och deras kultur.
Under loppet kommer deltagarna att sova i yuortor, en slags hydda som nomaderna lever i, somliga spartanska, en del inredda. Eller under bar himmel. Hanna Bäckström ser fram emot att dricka airag som är en dryck gjort på stomjölk och jäst. Airag tillverkas på traditionellt vis i stora skinnsäckar som folk bankar på med käppar varje gång de passerar och undan för undan fylls säcken på med fräsch mjölk. Getkött till middag är en annan tradition hon inte kommer att tacka nej till.
Hanna Bäckström har ridit sedan nioårsåldern, men någon egen häst fick hon aldrig som liten. Hennes föräldrar tyckte att hon skulle kunna försörja hästen själv innan hon fick skaffa en egen. Sin första häst köpte hon när hon var 20 år och hade då hunnit rida många olika hästar genom åren, både på ridskola och som medryttare till andra hästägare. Något som hon kommer att ha nytta av i Mongoliet, då hon ska rida ett trettiotal olika hästar.
– Trots att det är en tävling kommer jag att leta reda på en grupp att rida tillsammans med, hästar trivs i flock och beter bra då, säger hon.
Under en period jobbade hon på Nordirland med hopphästar och när hon skulle utbilda sig valde hon ha ett yrke som kunde ge henne jobb utomlands. Därför blev det nationalekonomi och en magisterexamen på Uppsala universitet. I flera år arbetade hon i Stockholm i finansbranschen. Numera är hon anställd på kommunikationsavdelningen på SLU, placerad på universitetsdjursjukhuset med titeln marknadsansvarig.
Att komma ut till hästarna efter en arbetsdag, är hennes ultimata sätt att koppla av.
– Jag kan sitta på jobbet, titta ut genom fönstret och tycka att det ser hemskt ut utomhus. Men så fort jag kommer till stallet och rider rakt ut i skogen, spelar det ingen roll om det är gnistrande kallt och snöstorm, eller om det regnar på tvären. Det är alltid lika roligt. Tänk en vinterkväll! Alldeles svart runtomkring, bara du och hästen. Ingenting som stör. Den enda som lyser är pannlampan, säger hon och ser ut att drömma om en annan årstid trots att vi träffas en ljus och ljum vårkväll.
Inför Mongol derby blev hon intervjuad. Några av frågorna handlade om uthållighet; hade hon erfarenhet av att vara ensam i ödemarken och skulle hon klara av stora mängder insekter.
– Jag är van vid friluftsliv och att sova i tält. Däremot måste jag lära mig gps:en lite bättre. Den kommer vi att navigera med. Kom ska du få se vad jag ska ha på mig, säger Hanna och visar sina byxor, som inte är vanliga ridbyxor utan ett par tunna löpartajts utan sömmar i grenen.
Utrustningen är viktig. Ryggsäcken får bara väga fem kilo vilket innebär att den bara har plats för ett klädombyte. Heta dagar men kalla nätter, förväntar hon sig och packar långkalsonger i merinoull. En ultralätt dunjacka, som kan bli så liten att den ryms i sin egen ficka, kan hon ha under den vatten- och vindtåliga överdragsjackan. Inga ridstövlar, utan ett par träningsskor i gore-tex.
Från ryggsäcken ska hon ha en slang mellan vattenflaskan och munnen. Ett digert apotek med skavsårsplåster och smärtstillande ingår såklart.
Hanna Bäckström beskriver sig själv som målmedveten och villig att göra sitt yttersta, och det kan nog komma att behövas. Lite svårt är det att förstå hennes drivkraft, speciellt som hon säger att hon inte är en utpräglad tävlingsmänniska. Det hon har ser framför sig är inte ära och en prispokal att ställa i bokhyllan. Det är äventyret som lockar och samspelet med hästarna. Hon vet att det gäller att hitta det tempo som hästen springer naturligt bäst i annars, annars kostar varje steg för mycket energi.