Laddat för en pigg festival

Det är så nära att man kan känna förskalven från den tunga basgången i marken nu. I morgon skakar 2009 års största musikhändelse i Uppsala i gång. Även om den artistmässigt tagit ett litet steg tillbaka så kan inget annat arrangemang under året matcha Uppsala Reggaefestival i antal besökare, antal artister och uppmärksamhet ute i landet.

När det gäller stora artister så kan årets lineup inte riktigt mäta sig med de föregående. Busy Signal är en av de största dancehallstjärnorna på Jamaica just nu, det finns gott om klassikerkraft i Inna Yard All Stars och Lutan Fyah mosar sönder vilken scen som helst. Men när det gäller de riktigt stora bokningarna står Alpha Blondy ganska ensam med den röd-grön-gula fanan i hand.
Det beror på en kombination av festivalens tidigare ekonomiska problem och den svaga kronkursen, som alla svenska festivaler med internationella artister lider av. Jag tror inte att det kommer att göra så mycket. Ett av problemen med festivaler, åtminstone om man är allätare, är att pressen att se så mycket som möjligt blir för stor. Man ska se alla som man vill ha sett en gång i livet, man ska se andra för att de sägs vara det nya svarta och dessutom hinna med alla artister som man sett förr och gillat.

Anledningen att det blir så på stora festivaler som Roskilde beror på att det där ska finnas något för alla smaker. Såväl hiphopparen som dödsmetallaren ska få sitt. Det bekymret slipper Uppsala Reggaefestival. De flesta som är där borde ju ha någon slags förkärlek för reggae eller dancehall och då räcker programmet gott och väl.
Ett av de stora samtalsämnena i år har varit om det är rätt eller fel att bara ha svenska artister under torsdagen. Jag röstar för. Dels slipper de stå i skuggan av de stora artisterna. Dels är det en utmärkt chans för alla att verkligen få en känsla för var den svenska reggaen står. För bara fem år sedan handlade det med några få undantag om en rätt såsig scen. De flesta försökte låta som det gjorde på Jamaica för 30-40 år sedan, men lät mest trötta på livet.

Nu finns det två starka trender. Artister som Million Stylez och Junior Natural påminner om den moderna jamaicanska musiken, dancehall och new roots. Och artister som Kultiration, Glesbygd'n och Rootvälta letar sig tillbaka till sina egna rötter i stället för familjen Marleys och blandar in folkmusik, jojk och målar dalahästar gul, grön, röda. Båda strömningarna är värda att gräva ned sig djupt i.
Man får heller inte glömma att stort inte automatiskt betyder bättre. Alla de senaste årens mäktiga konserter till trots så är fortfarande Gentlemans spelning 2003, inför bara 3500 besökare det hittills största reggaefestivalsögonblicket för mig.