Reningsverket PETL i Indiska Hyderbad, ett av landets läkemedelscentrum, släpper ut 45 kilo per dygn av ett det svårnedbrytbara antibiotikaslaget ciprofloxacin. Det är fem gånger mer än hela den svenska konsumtionen per dygn, 9 kilo, av samma antibiotikum.
Det här är ett av resultaten från mätningar och beräkningar som svenska forskare gjort av läkemedelsrester i det renade vattnet vid reningsverket. Halterna i det renade vattnet låg en miljon gånger högre än vid svenska reningsverk, och är högre än vad en patient som behandlas med medicinen har i blodet. Ett glas vatten från det renande vattnet skulle alltså ställa den törstige på en rejäl antibiotikakur.
Sett i ljuset av hotet om antibiotikaresistens är detta mycket allvarligt. Den indiska exemplet tas upp i en utredning som svenska Läkemedelsverket lämnade till regeringen i vintras. Resistens är ett av de största folkhälsoproblem i vår tid, och risken är att utsläppen från läkemedelsindustrin driver på utvecklingen och spridningen av resistenta bakterier, skriver Läkemedelsverket.
Även läkemedel på den svenska marknaden innehåller substanser som tillverkas av just de företag som skickar sitt processvatten till reningsverket i Hyderabad. Men trots miljö- och hälsoriskerna har frågan om utsläpp från läkemedelsindustrin inte kommit upp på bordet, i alla fall inte utanför Sverige. Här har Läkmedelsverket i Uppsala sedan ett par år fått i sin instruktion från regeringen att arbeta ”samlande, stödjande och pådrivande” i miljöfrågor kopplade till myndighetens arbete, och i december presenterade verket en rad förslag till regeringen för att skärpa miljökraven vid läkemedelstillverkning.
2008 anställdes Charlotte Unger som miljöchef på Läkemedelsverket. Hon och generaldirektören Christina Åkerman är helt nyligen hemkommna från USA där de arrangerat samtal mellan bland andra företrädare för amerikanska myndigheter, läkemedelsindustrin och forskare. Tidigare i år besökte de Indien med folkhälsominister Maria Larsson, och just nu planeras en resa till Shanghai under världsutställningen i höst och kontakter med Brasilien.
– Ett problem är att aktörerna inte pratar med varandra, nätverken mellan dem som har kunskap om läkemedel och dem som har kunskap om hälso- och miljörisker finns inte. Det har vi försökt att skapa, säger Charlotte Unger.
En förklaring till att ingen insett allvaret kan vara att miljökonsekvenserna hamnat i skuggan av medicinernas goda effekter. Exempelvis kan inte miljöskäl vägas in i EU-myndigheternas beslut om ett godkännande av ett nytt läkemedel.
– Miljöfrågor är något relativt nytt för läkemedelssidan, det syns inte minst på vår gemensamma EU-lagstiftning. I EU har frågan helt enkelt inte varit prioriterad, säger Charlotte Unger, som menar att det här, liksom många andra miljöfrågor, visar hur korttänkta vi människor ofta är.
– Vi orkar inte alltid tänka långsiktigt och ta in sådana risker. Men vi är mycket nöjda med de internationella mötena. Jag är absolut optimist, säger Charlotte Unger.
En positiv förändring är att läkemedelsfrågorna i fortsättningen ska hanteras som en hälsofråga inom EU-byråkratin, i stället för som tidigare en industrifråga. Enligt Charlotte Unger kommer det ge en ökad förståelse för att en god folkhälsa är beroende av en frisk miljö.
I Sverige kommer de läkemedelsrester som finns i miljön framförallt dit genom avloppsvattnet, från urin och fekalier, eller genom läkemedel spolas ned i toaletten.
– Man ska lämna in sina gamla läkemedel till apoteken, säger Charlotte Unger.