Lång ovisshet för misshandlad
När Anna efter lång tid tog steget och anmälde sin sambo var hon beredd på ett halvårs utredande. I dag har det gått 14 månader. Hon vet ännu inte om hennes anmälan leder till åtal eller läggs ned.
Foto: Rolf Hamilton
Den avgörande punkten kom sommaren 2005. Då anmälde Anna för första gången sin sambo till polisen för misshandel. Mitt i den smärtsamma situationen kände hon lättnad över att äntligen ha tagit steget. Hon hade stort förtroende för rättsväsendet och trodde hennes anmälan skulle bli startpunkten för en rad åtgärder.
? Jag förstod att resten av sommaren och hösten skulle bli tunga, med förhör och kontakt med polisen, men tänkte att sedan skulle det vara över.
Hörde ingenting
Under sommaren hörde hon ingenting från polisen. Till slut ringde hon själv och fick beskedet att ärendet hamnat åt sidan. Ingenting hade hänt under den tid Anna hoppades och trodde att utredningen gick framåt.
? Jag hade levt i rädsla och ovisshet om vad som skulle hända, hur mannen skulle reagera när han blev kallad till förhör, om det skulle bli åtal. Nu kändes det som om jag blev åsidosatt igen, men den här gången av polisen.
Sedan utredningen väl kom i gång har Anna själv fått söka sin handläggare för att få besked. Det dröjde tre månader efter anmälan innan hon förhördes och ytterligare elva månader innan hennes före detta sambo kallades till förhör.
? Jag fick veta att mitt fall var oprioriterat, eftersom det inte funnits något hot med i bilden. Det kändes som om jag inte blev tagen på allvar, som om det egentligen inte är något brott att slå en kvinna.
Kände sig till besvär
Förra hösten funderade Anna på att ta tillbaka sin anmälan. Polisens besked att de hade hög arbetsbelastning fick henne att mest känna sig till besvär. När hon mådde som sämst kunde hon ligga en hel dag och bara titta i taket. Hon fortsatte ändå sitt arbete och avstod från att bli sjukskriven.
? Men jag hade svårt att klara jobbet, svårt att koncentrera mig, svårt att sova och var hela tiden trött.
Anna betonar att hon inte är besviken på de människor hon mött hos polisen. Hon har blivit tagen på allvar och känt förtroende. Men situationen med lång väntan och få besked har gjort det svårare att bearbeta det smärtsamma som hänt. Och tilltron till rättsväsendet har fått sig en rejäl törn. När hon nyligen fick veta att den åklagare som tilldelats hennes fall hade slutat, och ingen ny utsetts, ryckte hon bara på axlarna, uppgiven.
Ovissheten har varit värst, säger hon. Ett besked om att utredningen skulle ta tid hade varit bättre än inget besked alls. Hennes råd till kvinnor som överväger att anmäla liknande händelser är att vara beredda på en lång väntan - och att söka hjälp under tiden.
Fotnot: Anna är ett fingerat namn.
Så jobbar vi med nyheter