I en soffa hos Cheri Karlsson och Gunnar Karlsson i Herrhagen i Uppsala sitter Morteza Mohamadi 15 år, Sajad Yosfi 14 år och Karimullah Safi 16 år. De har gjort en lång och farofylld resa från krigets Afghanistan till Sverige. Huset i Herrhagen är deras nya hem. Men det har också blivit något av ett fängelse där de väntar i ovisshet på att komma vidare in i det svenska samhället.
– De vill inget hellre än börja skolan och lära sig svenska men köerna är långa. De har väntat över två månader och vi vet fortfarande ingenting om när de kan börja, säger Cheri Karlsson.
Sajad Yosfi tycker tiden bara går.
– Jag vet inte vad jag ska göra. Ibland blir jag bara ledsen. Om vi bara kan få börja skolan så lär vi oss svenska och allt blir annorlunda. Vi känner oss helt passiva, säger han.
Morteza Mohanadi springer en timme varje morgon och tränar boxning. Resten av tiden gör han just ingenting.
– Man är mest rastlös, säger han.
Följ unt.se på Facebook, få nyheterna direkt i ditt flöde
Företaget Hälsans hus som placerat pojkarna hos Cheri och Gunnar ser till att de får chans till aktiviteter i form av gym och annan idrott. I vår ska företaget starta läger där ungdomarna kan träffas och få kunskap om det svenska samhället. Men det räcker inte.
– Jag är rädd att ju längre tiden går desto större är risken att de hamnar i fel kretsar. Jag försöker lära dem lite svenska, lär dem laga mat, berättar om hur det svenska samhället fungerar. Men skolan är det viktigaste för dom. Det är det enda de frågar efter, säger Cheri Karlsson.
Samtidigt har de börjat känna sig ovälkomna i landet. Händelserna där unga invandrarkillar ofredat unga svenska tjejer och den efterföljande debatten har gjort att de känner sig utpekade.
– Alla som kommer hit gör ju inte så. Vi gör inte så. Det känns som många inte tycker det är bra att vi kommit hit, säger Sajad Yosfi.
Marcus Strågefors från Hälsans hus anser att det maximalt borde vara en månads väntan för att få börja skolan. Cheri Karlsson undrar om Uppsala kommun har en ordentlig plan för mottagande och skolgång.
– Som det är nu kan vi och pojkarna inte göra annat än vänta, säger hon.
Vid Uppsala kommun är det Centrum för introduktion i skola, Cis, som idag har ansvaret för att kartlägga de nyanlända barnens kunskaper, hitta en skolplats och göra hälsokontroller.
– Anledningen till att vi inte hinner med är att det kommer så många nyanlända. Det tar en vecka per person, säger Jesper Djupström enhetsrektor vid Cis.
Har ni för lite resurser?
– Jag vet inte om mer pengar skulle hjälpa. Det är brist på pedagoger med svenska som andraspråk. Vi har svårt att rekrytera yrkeskunnigt folk.
Borde kommunen planerat bättre?
– Alla blev tagna på sängen av att så många nyanlända kom samtidigt. Det fanns ingen tid att ställa om verksamheten. Vi har skruvat upp tempot så mycket det går och fyller upp varenda elevplats vi har på skolorna. Vi startar nya grupper hela tiden. Under hösten tog vi in extra personal och gjorde en masskartläggning för att korta köerna.
Hur lång väntetid är acceptabelt?
– Det kan jag inte säga. Enligt de direktiv vi har ska den vara maximalt en månad. Idag kan jag inte säga hur lång den är.
Från den första februari tar antagningsenheten över elever som ska till grundskolan. Blir köerna kortare då?
– Det kan jag inte svara på. Vi ska vi styra om verksamheten på Skolgatan till att bli en kartläggningsenhet för gymnasieskolan, säger Jesper Djupström.