”Lansenplanet utgjorde spjutspetsen i ett invasionsförsvar som skulle skydda folket, men vars förberedelser med ständiga övningar i stället kom att ta livet av unga flygare och i Vikbo orsaka död och förödelse bland oskyldig civilbefolkning på marken.
Två unga män hade omkommit redan på morgonen under Torsten Rapps första tjänstgöringsdag, och det flyghaveriet hade under hösten följts av fler haverier med dödlig utgång, till råga på allt i en accelererande takt. När Torsten Rapp jämförde med tidigare års haverisiffror hade en tillfällig dipp i statistiken under 1958 återgått till mer ”normala” siffror under 1959 (sexton döda). Men den statistik som han nu fick ta del av var bekymmersam.Tjugofyra personer hade dödats i militärflygets verksamhet under 1960, merparten under den senare hälften av året med början den morgon han lagt ned kransen i flygvapnets minneshall. De sju döda civilpersonerna i Vikbo var inte ens medräknade. Situationen var tillräckligt alarmerande för att röster skulle höjas med krav på att flygvapnet skulle få bukt på problemen och vidta åtgärder.
Det fanns fog för att ifrågasätta riskbedömningar och beteenden inom Torsten Rapps flygvapen. Sverige levde trots allt i fred sedan hundrafemtio år. Varför öva farligt och varför ställa samma krav under fredstid som i krigstid? Var det verkligen nödvändigt att skicka upp ett halvdussin Lansen att instrumentflyga i molnen, flyga tätt intill varandra i mörker eller att alls flyga i uselt väder? Eller att flyga lågt över mark och vatten och att tillåta spontana infall som när flygare vid F 16 i Uppsala en morgon lyfte på telefonluren och utmanade kollegor på F 9 i Säve på luftstrid: ”Ni vågar inte möta oss över Tämnaren klockan elva i dag.”
Prick elva fylldes luften över sjön några mil nordväst om Uppsala av sexton flygplan med piloter i virvlande fighter åtta mot åtta under påfrestande g-krafter, och där filmen i kameran fick bevisa prestige- fyllda nedskjutningar.
Var det inte möjligt att öva under lugnare former?
Torsten Rapp var dock orubblig. Flygplan skulle vara i luften, prestationsförmågan skärpas och besättningar vara i trim för flygning. Det ingick i uppdragets karaktär att utsättas för betydande risker med ständiga omfattande och realistiska övningar. Han fick stöd för sin uppfattning av den socialdemokratiske försvarsministern Sven Andersson som legitimerade krigsmässiga övningar när de ifrågasattes: ”Om Sverige ska fortsätta leva ett lyckligt liv i fred och frihet måste vi ha en hög beredskap, öva mycket och ta stora risker, främst av unga män inom försvaret.”
Farorna var ofrånkomliga, haverierna beklagliga. Försvarsministern och hans flygvapenchef var inte beredda att låta de militära flygplanen stå kvar på marken, istället accepterades ett risktagande.Var det något fel på Lansen eller Tunnan fick det repareras eller åtgärdas i samband med sedvanlig service och översyn. Om det fanns allvarligare brister som krävde större ingrepp i materielen åtgärdades de inom en viss tid, en tid som ofta var generöst tilltagen. I väntan på detta tilläts flygplanen ändå vara i luften.
Torsten Rapp var ingen vän av flygförbud, som han ansåg enbart skulle få negativa konsekvenser i den dagliga, flygande verksamheten. Men i september, en månad före haveriet i Vikbo, hade det trots allt inte funnits något alternativ. Han var pressad av en rekommendation i en hemligstämplad utredning från haverikommissionen. Tre J 35 Draken, den nya stoltheten i flygvapnet, hade havererat på kort tid och två piloter omkommit när planen blivit dödsfällor med fallerande säkerhetssystem.
Få som läste den hemligstämplade rapporten från det första Drakenhaveriet i juni eller via ryktesvägen fick del av innehållet undgick att bli förfärade.”