Läsarnas värsta semesterminnen
Ösregn i Dubrovnik, brutet ledband i Bad Gastein och huliganbråk i Rom. Läsarna har skickat in många berättelser till UNT, och nu är tävlingen avgjord.
Det är aldrig roligt när resan slutar på sjukhus...
Foto: Scanpix
/Anna Nilsson
Minnet är från Koh Samui, Thailand: Jag och en vännina hade hyrt en bungalow precis vid vattnet. Efter en blöt kväll på öns bästa inneställe begav jag mig hem men till min fasa hade min vännina hittat lite sällskap som hon tyckte skulle dela säng med oss. Njaaa, inte riktigt min grej så jag tog min sovsäck, begav mig ut till strandkanten och somna gött. Vad jag inte tänkt på var att vattnet inte riktigt håller sig på samma ställe kväll som dag...
Nästa morgon låg jag där helt dyblöt utan kläder, jag måste nog ha liknat en marulk för de turister som satt på sina fina verandor och åt frukost kom helt av sig. Kanske stämde deras vy inte riktigt överens med bilderna från resekatalogen. Nåväl, jag fick ur mig ett snabbt "Good Morning" och smög sedan iväg till min bunge!
/Annica Andersson
När jag var 6 år åkte vi till Turkiet, min familj och jag. Efter några dagars snorkling i hotell-poolen fick jag 40 graders feber och hamnade på sjukhus. Jag hade fått bihålsinflammation och behövde dropp. Sjukhuspersonalen väckte mig varanna timme och gav mig medicin, de kunde bara prata turkiska och tyska och mamma kunde bara engelska och svenska så de fick använda teckenspråk. När jag skulle skrivas ut så krånglade det med försäkringen så jag blev kvar en dag extra då min pappa var på sjukhusets kontor och försökte lösa problemet. När jag kom tillbaka til hotellet fick jag inte bada och inte dricka kallt eller äta glass resten av semestern.
/Linus Kroon
Abrupt avbruten drömresa till Malaysia!
Vi var på en fantastisk resa till en liten paradisö som tillhör Malaysia. Vi skulle vara där en vecka. Vi kom dit och var helt ensamna på resorten! Först kändes det väldigt konstigt men efter första dagen hade vi vant oss och tyckte det var helt underbart. Det är ju så de rika gör-betalar för att få ha en ö helt för sig själva. Vi blev uppassade och personalen gjorde underbart god hemlagad malaysisk mat. Andra dagen var vi på en promenad på stranden då vår då femåriga son behövde kissa. Då såg jag att han var alldeles svullen, som att man hade lagt en arm under skinnet, på höger sida på magen. Vi var tvungna att kalla dit en båt som skulle ta oss därifrån, det fanns ingen läkare där, vi var en timmes båtfärd från fastlandet. Vi packade snabbt ihop våra saker och lämnade paradisön. Vi tog en taxi till Singapore där vi åkte till sjukhuset. Det visade sig vara ett bråck som de ville operera på en gång.
/Annika S
Jag och en kompis åkte ospec. till Korfu. Vi kom fram sent på kvällen till vårt hotell. Alla nycklar gick till alla rum.
Det var blodstänk på väggarna, kackerlackor i badkaret och för att kunna ta sig ut på balkongen så fick vi krypa ut genom ett fönster. Utanför fanns ett torg där det var fisk och köttmarknad på dagarna. Det sas även att när det inte var säsong så utnyttjades hotellet som tillhåll för prostituerade och säsongsarbetande albaner.
Vi led oss igenom en vecka där innan vi efter mycket klagomål fick byta hotell.
Vi var bara 17 och 18 år och det var vår första semester utomlands.
/Linda Wahl
Det var när jag åkte med min mamma till Kroatien. Vi kom fram tidigt på förmiddagen och vädret var mulet så vi bestämde oss för att gå på en liten upptäcksfärd.Trots vädret tog vi med oss bikini och handduk, ifall vi skulle hitta något fint badställe. Det dröjde inte länge innan molen sprack upp och det var stålande solsken så jag å mamma la oss vid en liten vik vi hade hittat och solade. Där badade vi å solade i flera timmar och hade det underbart innan vi fick syn på klockan och skyndade oss tillbaka till hotellet för att få nån middag.Det var först då vi insåg att vi inte hade smörjt in oss med solskydd, eftersom det hade varit så molnigt hade vi struntat i det. Jag började känna att det sved lite på axlarna men tänkte inte på det mer, men sen när jag hade dushat så hade jag ont i hel kroppen. Jag gick ur badrummet för att säga det till mamma och där satt hon illröd på hela kroppen med en grimas.
/Beatrice Eldh
Mitt värsta semesterminne har jag från min första charterresa. Mina ögon svullnade igen av solen och med mitt mullvadsliknande utseende tog jag mig till ett litet sjukhus. Efter timmar av väntande hade jag blivit smått irriterad, vilket väl noterades av de andra i väntrummet. Jag fick komma in till doktorn och det bestämdes att jag skulle få en spruta mot den ilskna reaktionen i mitt ansikte. Jag vände ryggen mot doktorn och drog ner byxan för att blotta skinkan. Det sista jag minns var att jag vände huvudet och mötte hans blick. Han log, stack nålen i mig och sa "You look quite funny!" Jag svimmade av smärtan och vaknade med nån slags nervösa kramper. Jag sattes i en rullstol och kördes genom väntrummet, fyllt av skräckslagna patienter, till ett närliggande rum för att få syrgas. En halvtimme därefter lämnade jag sjukhuset vid god vigör men med medlidande för de oroliga patienter som skulle in till doktorn efter mig.
/Linn Pudas
Min fru och jag reste till Egypten år 2000.Allt som kunde gå fel gjorde det också. Det började redan när en liten grabb ryckte väskan ur min hand på flygplatsen i Hurghada och vägrade ge tillbaka den innan hann fått en "belöning" för att han bar den åt mig. Jag låtsades dum och skyllde på att jag saknade rätt valuta. En svensk tjugolapp senare gick han nöjd sin väg och jag hade fått tillbaka min "kidnappade" resväska.
Vår första morgon i Hurghada beslöt vi oss för att gå och undersöka omgivningarna. I en liten butik såg vi en del strandattiraljer som vi hade tänkt köpa. Vi tittade lite i fönstret, och blev invinkade av butiksägaren. Väl inne i den kioskliknande affären låste han raskt dörren och vände på öppetskylten. För folk på gatan utanför var affären nu "closed".
Stämningen blev olustig. Butiksinnehavaren tog fram oändliga papyrustavlor för rena reapriset. Det försäkrade han oss. Vi skakade frenetiskt på våra huvuden och sa att det var vår första dag i landet, att vi bara ville strosa lite och kanske mest var intresserade av ett par flip-flop som låg på hyllan. Vår tandlöse försäljare visade sig flexibel nog att ändra inriktning på försäljningstaktiken. Nu kom alla möjliga strandsandaler fram. Till slut hade vi enats om ett par som jag tyckte kunde duga. "How much?" frågade jag och räknade med ett pris på cirka 20 kronor. "No, no" försäljaren såg förolämpad ut. 130 kronor var mer vad han hade tänkt sig. Fram och tillbaka dividerade vi om priset, som egentligen inte var förhandlingsbart sa han eftersom det var importerade skor. Hundra kronor fattigare och ett par skor rikare släppte han till slut ut oss. Prutandet är överskattat som skön konst, det var vi överrens om min fru och jag.
Efter ett par dagar var det dags att resa till Luxor och Konungarnas dal. Resan var lång, tröttsam och tråkig. Sten och sand så långt ögat nådde. Väl framme i Luxor beslöt vi oss för att se oss om en kväll. Nu var vi ute efter några fina papyrustavlor och stod och beundrade några när det kom fram en karl till oss och sa att han visste ett ställe där de hade fina, äkta tavlor. "Njaaaa", vi drog på det. Vi hade bara några tior på oss och ville bara titta i första hand. Det stämde också, men hindrade inte vår nya "kamrat". Utan att vi förstod hur det gick till satt vi plötsligt i en vagn, dragen av en häst. På kuskbocken satt karln som lovat oss fina, äkta papyrustavlor och drev på sin häst. Mörkret hade fallit, och vi for fram till häst i ett allt snabbare tempo genom trånga, små gränder. Runt våra huvuden yrde kläder från klädstreck som var spända tvärs över de smala gatorna. Folk vi passerade pressade sig mot husväggarna där vi for fram.
Äventyret slutade med att vi fick med oss en vacker papyrustavla, som vi kände att vi fått för ett bra pris. Men vägen dit var som sagt otäck.
Efter en vecka på hotellet i Hurghada blev vi kallade till receptionen. Skulle vi faktiskt stanna i två veckor frågade de oss. Ja, javisst. Det var så sagt och det hade vi också betalat för när vi lämnade in våra värdesaker saker till deponeringen. "No, no" fick vi till svar. "See, you only paid one week." Vi var säkra på att vi betalat för två veckor, men hade inte kvittot kvar. Vi tillkallade en reseledare för att få hjälp. Men vi kom ingen vart. Återstod att betala för en vecka till, fast vi redan betalat för två veckor. Vid det här laget var vi urtrötta på lurendrejeriet. Nästa chock kom när vi ville åka och handla vin. Det fanns bara en affär i Hurghada för taxfree varor. För att få handla där fick inte inresestämpeln i passet vara mer än 24 timmar gammal. Det visste inte vi, så vi kom ett par dagar försent och fick inte handla. Vin och spritfrågan blev känslig. Till slut föll vi till föga och köpte en inhemsk flaska vin. Den kostade 150 kronor och smakade ungefär som vinäger. Det är inte ofta vi slänger vin, men det skedde den kvällen.
Incidenterna kring vad saker kostade förmörkade varje dag för oss. Vårt hotell låg lite utanför Hurghada. Vid ett tillfälle åkte vi i en VW-buss liknande historia, inträngda mellan svettluktande galabajor. När vi närmade oss vårt hotell viftade vi med handen att vi ville stiga av. Chaufförens kompis där fram föreslog ett pris motsvarande 130 kronor. Nu var jag ordentligt trött på allt dribblande med priser så jag sa "No, no" och ryckte i dörrhandtaget till skjutdörren. Dörren for upp, egyptierna accepterade mina 20 kronor utan att kommentera mer än "crazy man". Och vi klev lättade av. För en gångs skull inte lurade. Till och med på banken försökte de banktjänstemännen lura oss när vi skulle växla våra dollar till den inhemska egyptiska punden. När vi påpekade att vi inte fick rätt och ville ha kvitto mumlade han fram en ursäkt att han räknat fel!
Vi besökte också pyramiderna. Fantastiskt att se, men lika luriga människor. När vi klev av bussen i Giza tog det inte många minuter så hade vi en försäljare efter oss. Han var helt omöjlig att skaka av sig.Han ville bara sälja några vykort, "look beautiful", sa han. Två minuter senare stod jag med en Yassir Arafat halsduk virad runt ansiktet och en get i famnen samtidigt som han tog ett kort på mig. Hundra kronor kostade det kalaset. Än idag vet jag inte hur det gick till, han var fingerfärdig.
En dag före jul insjuknade min fru i hög feber och frossa. Jag sprang runt på apoteken och försökte få tag i mediciner. Reseledaren gick inte att få tag i. På hotellet kom en pass-opp som försåg min fru med sura apelsiner och bananer medan jag var på jakt efter medicin. Det hjälpte inte alls. Jag fick tag i något mystiskt piller som inte heller hjälpte särskilt.
När vi fram emot nyår äntligen kom hem fick vi det bekräftat på Akademiska att min fru hade drabbats av malaria. Trots att det inte ska finnas malariamyggor vid Röda havet.
Det finns mycket vackert att se i Egypten. Men vi har gjort vårt där och hoppas att min fru ska slippa få några men i framtiden. Vi har också lärt oss att är man blyg och försagd finns det kanske låttare resmål att besöka.
/Kaleva Anders
Jag och min man skulle åka på en efterlängtad bröllopsresa till Puerto Rico med vår lilla lucas som då var ett år. Vi skulle vara där i en vecka, och allt var jättehärligt första två dagarna. Ända tills vår lilla Lucas började kräkas...och kräkas... Vi trodde att han råkat fått i sej utav vattnet, och tänkte att det går nog över snart... Ända tills jag och min man började spy samtidigt. Han fick stå ute på balkongen, och jag på toa... Feber och ont i varenda led i ca fyra dagar. Svensk vinterkräksjuka i kanarieöarna, vilken höjdare. Mår illa bara jag tänker på det, trots att det är två år sen.
/Anna Vallen
Saknat bagage, total brist på information och en fullständigt förvirrad personlig guide
I December månad härom året, vinterklädda och mycket trötta efter en lång resa landade jag och en vän på drömön Mauritius i 30 graders värme coh stekande sol. När vi stod i kön på flygplatsen hörde vi något ropades i högtalarna och vi tittade på varandra och sa att kanske är det våra namn dom ropar. Jodå, efter att ha lyssnat några gånger till på utropet gick jag till en vakt och bad honom översätta till engelska vad dom sa och jo, det var våra namn och högtalarna upplyste oss om att vi skulle gå till bagageinformationen. Vi förstod direkt vad det var, vårt bagage! Väl genom alla kontrollerna kom vi till bagageinformationen och fick veta att vårt bagage inte kommit med från mellanlandningen i Paris. Vårt bagage kanske skulle komma med kvällsplanet fick vi veta. Men ingen visste då vart vårt bagage egentligen befann sig. Belåtna tänkte vi att vi ändå varit smarta nog och lagt neccesär o badkläder i
När vår förvirrade guide så småningom dök upp på hotellet började han med att beklaga att vi fått byta hotell. Pga överbokning hade det hotell vi bokat förlagt oss på detta hotell istället, sa han. NEEEJ, sa jag säkert 100 gånger, detta är det hotell vi bokat och det är här vi är och det är här vi ska vara.... Vi hade inte blivit ombokade varken på flyg eller hotell vilket vår guide fått för sig. Suck, så här var det hela vistelsen, guiden hade fel i allt han sa och gjorde, så efter en vecka sa vi att vi inte behövde honom mer förän han skulle ta oss till flygplatsen för hemresan. Blev mindre kompicerat när vi klarade oss själva utan denne förvirrade man.
När det var dags att äta vår lunch denna förta dag fick vi "special dispens" att äta i badkläder o frotté, det var inte så man var klädd på lunchrestaurangen där! Vi kände oss väldigt avvikande men blev mätta och återvände till stranden. När det så var dags för kvällsmiddag så blev det problem igen. Restaurangen var av sorten där "middagsklädsel" krävdes. Middagsklädseln var av modell finare. Och där fick vi igen "special dispens" att äta i våra badkläder och en t-shirt/skjorta vi rest 26 timmar i. Den kvällen åt vi en väldigt snabb middag. Dagen efter dök mitt resesällskaps bagage upp och efter ytterligare en dag dök mitt bagage upp. Under tiden, förmiddagen dag 2, hade vi fått gå till hotellanläggningens lyxshop och plocka ut underkläder, en varsin vardagsdress bestående av kjol/shorts och t-shirt/linne och också varsin kvällsdress. Den vackra klänningen som flygbolaget betalade är ett kärt
Trots saknat bagage, total brist på information och en fullständigt förvirrad personlig guide längtar jag ständigt tillbaka till den ön. Kanske lärde jag mig just där och just då att man kan njuta även i ett totalt kaos.
/Helén Haglind
Opererade blindtarm i Mexico
- överlevde på håret!
Jag och min gode vän Emil skulle resa från Mexico ner till Brasilien på sex månader. Efter två härliga veckor i Mexico City och Puerto Escondido bestämde vi oss för att åka ner till San Cristobal de las casas. Andra kvällen i San Cristobal blev jag sjuk...
Då jag kräktes häftigt och inte kunde äta något överhuvudtaget trodde vi båda att jag fått i mig något olämpligt. Men efter tre dagar utan mat eller vatten insåg jag att vi var tvungna att ringa en läkare. Läkaren kom till vårt hostel och konstaterade snabbt att jag fått salmonella.
- Otrevligt med salmonella, men det blir ändå kul att berätta om när jag kommer hem till Sverige, tänkte jag. Jag skulle bara vetat...
Men jag fick adressen till ett sjukhus och vi tog en taxi dit. Sjukhuset, Hospital Caridad, var mer ett fattigt nunnekloster och personalen bestod av just det - nunnor. Det fanns några läkare där men de flesta jobbade inte på sjukhuset utan blev inhyrda när det behövdes. Jag fick snabbt dropp och antibiotika och allt kändes väldigt overkligt. Ni som tänker er ett sjukhus i svensk stil kan glömma det direkt. Ett kalt rum, en säng med ett bord, ingenting annat. Ingen tv,inga böcker, ingenting.
Då läkarna bara pratade spanska och nunnorna likaså var språkproblemet ett faktum. Min spanska var då inte särskilt bra men med lite god vilja och mycket kroppsspråk lyckades vi kommunicera någorlunda. Andra kvällen på sjukhuset kom en av nunnorna in och ville prata med mig. Hon sa att jag inte hade salmonella men att man inte heller visste vad det var. Det kunde vara en tumör, det kunde vara Hepatit C, det kunde vara någon otrevlig blodsjukdom. De visste inte säkert men de skulle få svar dagen efter när proverna analyserats. Den natten var riktigt hemsk, ingen att tala med, ingen som förstod vad jag sa. Min vän sov på hostelet och nunnorna var inte mycket till sällskap.
Dagen efter kom en ny läkare in (som talade engelska!) och han konstaterade snabbt att min blindtarm hade blivit perforerad. En akutoperation var nödvändig och mitt liv hängde på några timmar. Emil fick oroligt skriva på alla papper om operationen och fick också ringa hem till mina föräldrar.
Efter att jag blivit välsignad av nunnorna blev jag inrullad på en bår. Jag frågade läkaren om det var nu de skulle söva ner mig, då tittade han konstigt på mig och sa: - Nej Max, vi ska inte söva ner dig. Du kommer att vara vaken hela tiden.
Fick två sprutor i ryggen och sedan började showen. Kniven skar upp magen och tarmarna drogs upp och sköljdes. Jag kunde se allt och kände hela tiden deras fingrar i min mage. Mitt livs värsta upplevelse.
Efter operationen fick jag en cigarr och alla nunnorna tackade gudarna för att allt gått bra. Det var ju faktiskt deras andra blindtarmsoperation någonsin! Tur att jag inte fick reda på det innan operationen! Med i bagaget fick jag också min blindtarm (!) i en liten flaska. Den står i mitt medicinskåp nu.
Då SOS inte ville skicka hem mig till Sverige flög min bror till Mexico City och efter att jag blivit utskriven (sex dagar efter operationen) kunde jag möta upp honom där. Tillsammans åkte vi sedan hem till trygga men något kalla Sverige. Detta skedde i 8-18 februari och jag stannade hemma i en månad för att sedan åka till Honduras där jag mötte upp Emil igen. Vi fortsatte resan och spenderade fyra härliga månader i central- och sydamerika.
Men jag kommer aldrig glömma den mexikanska sjukvården...
/Max Josefson
I somras var jag och mina barn på semester i Spanien. Vi var på väg till Barcelona i bil när vi blev rånade på motorvägen av vägpirater!! Vi hade stannat vid en bensinstation strax innan flygplatsen för att tanka, vi skulle nämligen lämna tillbaka hyrbilen på flygplatsen för att sedan ta oss in till Barcelona och vara där tre dagar innan vi åkte hem till Uppsala igen. Vi sitter i bilen vid bensinstationen då en kille kommer fram till vår bil och frågar något på spanska, jag förstod ingenting. Rätt var det är drar han upp bildörren, slänger sig över mig och norpar min plånbok som ligger mellan mig och passagerarsätet, springer sedan till en väntande bil som står några meter bort, slänger sig in i bilen och vips är bilen borta med rånaren och min plånbok med kontanter och kreditkort!! Rätt jobbig upplevelse, och även jobbigt på grund av att alla mina pengar var borta och att semestern inte var riktigt slut.
/Elisabeth Tjernberg
"Ingen fara, det är jättelätt att hitta, tar max tre timmar". Så lät det när vi fick rådet att ta flyget till Miami och sedan hyra en bil för att köra till Fort Myers. Lät ju jättebra, sagt och gjort. Efter en lång flygresa, lite övning med hyrbilen (stor och amerikansk såklart) så gav vi oss iväg. Tre timmar från Miami till Fort Myers? Det tog oss tre timmar bara att ta oss ut ur Miami. Efter den väntade en lång bilresa genom Everglades. Okej, vi låg några timmar efter, men nu skulle vi ju snart vara framme.
Framme i Fort Myers, upprymda och rätt så trötta, skönt att vi hade en lägenhet som väntade på oss. Stannade till på ett 7Eleven för att fråga hur vi skulle komma till lägenheten som vi skulle bo i. Efter minst fem 7Eleven-besök började paniken komma krypande. Ingen kände till adressen som vi skulle till, hade inte ens hört talas om området. Nu hade det mörknat ute och om vi kände vilse sedan tidigare så blev det inte bättre av att veta att vid det laget hade in-chekningen stängt. Vändningen kom på 7Eleven nummer x i räkningen. Vi fick vägbeskrivningen ritad på en sådan där brun papperspåse som man bara ser på film.
När klockan visade på långt efter midnatt så svängde vi in på Coastal Village, lägenhetskomplexet där vi skulle bo, det var snudd på att jag hade tårar i ögonen vid det laget. Efter att ha pratat med säkerhetsvakten, som inte kunde förstå skillnaden mellan Sverige och Schweiz, så insåg vi att det inte skulle bli någon skönhetssömn i en mjuk säng. Iställde bäddade vi med handdukar för tre i bilen, försökte andas i hettan och hoppdes att resten av vår Floridavistelse skulle bli bättre än den hade börjat.
/Jasmine Eklund
En resa till Mallorca med min numera fd pojkvän. Jag drabbades av värsta förkylning med feber, en där snoret aldrig tar slut. Inte så romantiskt.... Att vara solen var ett helvete, men med hjälp av lokala mediciner så fixade det sig till en hyfsad resa iallafall!
/Katarina Forsberg
Det var tre år sen. Vi var i Tamatave på Madagaskar. Vi hade varken el eller vatten på hotellet och fick bada varje morgon på stranden.
/Angèle Berinson
Det måste nog varit när min mamma skämde ut sej (och MEJ) något otroligt! Vi var ute med båten, jag mammas kille och min lillebror , och stannade för att bada och grilla lite. Efter att mamma hade badat färdigt så satte hon på sej en klänning (observera att det BARA var klänningen, hon skippade trosorna, som hon hade badat i. eftersom de var blöta). Sen skulle hon hoppa på några stenar mot oss. Och för att vara lite extra lustig så lyfte hon upp klänningen för varje sten hon hoppade till , samtidigt som hon sjöng. Hon lyfte självklart inte upp klänningen mot oss, utan åt motsatt håll så ingen kunde se, trodde hon . Bakom henne gick nämligen ett par, som vi KÄNNER! Jag tycker fortfarande synd om min lilla mamma, trots att det var säkert 12 år sedan! Det var väl lite halvpinsamt...
/Linn Olsson
Jag och min f d pojkvän åkte till Prag för försäkringspengar som jag fått efter inbrott i källaren. Vi hade ju ändå hans möbler så att mina blivit stulna gjorde inget vi kunde lika gärna åka på en lyxig semester. Han betedde sig väldigt konstigt på resan och till slut en kväll, på en mysig fiskrestaurang i Gamla stan, sörplandes på en god och gräddig fisksoppa, frågade jag honom vad det var med honom. Jag fick nästan soppan i halsen när han förklarade att han länge tänkt på att vi inte längre passade ihop och att han ville att vi skulle flytta isär. På hotellrummet fortsatte bråk och tårar ända tills jag till slut fick springa in på toaletten. Det visade sig senare att jag blivit laktosintolerant...(grädden i fisksoppan) Så istället fick vi bråka genom toadörren resten av kvällen, medan jag funderade på varför jag inte köpte möbler för mina försäkringspengar istället...
/Tarja Olesen
Det var när jag och min kära familj skulle åka båt i Stockholmsskärgård. Vi hade hyrt en båt, efter tre dagar ute så började motorn att ryka och dra in vatten. Så vi fick stanna.
Dagen efter ringde vi sjöräddningssällskapet som drog hem oss till båtens tillhörande hemmahamn. Vi hade några dagar kvar av båthyran så vi fick ringa till båtuthyrningsföreningen men dom hade ingen annan båt att hyra ut. Vi åkte till ett hotell i Stockholm och övernattade där i två nätter. Det var min sämsta båtutflykt någonsin.
/Tobias Berlin
Mitt semesterminne är från mitt ridläger jag var på, Tumbo Gård. Det var en vanlig kväll på lägret bara att vi blev inringda med klockan för lekar. Trodde vi... Men det var lite märkligt för innan hade vi inte haft mer än en lekstund och inte nu heller. Nu skulle vi klä oss varmt med bra skor sen sa de inget mer. Alla lägerbarn och några ledare gick ner mot stallet och sen gick vi upp i teorisalen (nästan på höskullen) där möts vi av att det hänger en snara i taket och att ledarna täcker för fönstren sen börjar spökkvällen först berättas det om en man som bodde på gården och tog sitt liv just där uppe i teorisalen för drygt 100år sen. När hinstorien börjar ta slut smäller dörren där nere igen och alla utom ledarna skriker (de behövde inget göra för att få igång oss vi skrek ändå). De som inte ville vara kvar fick se på film och jag var en av dem.
/Linda Stjernström
Min sambo hade bokat en fotbollsweekend till Rom, en derbymatch med Roma och Lazio. Matchen fick vi aldrig se klart för de blev uppror. Vi såg bara ena halvlek sedan fick vi sitta i tårgas medan arenan utrymdes. Det tog tre timmar med alla tokiga huliganer, bomber och poliser. Min sambo blev djupt besviken eftersom han älskar fotboll. Och jag var livrädd. Aldrig mer derbymatch i Italien för min del!
/Ulrika Brunnberg
Första natten i Bad Gastein i Österrike. Jag hade en mardröm och ställde mig upp i sängen och sprang med full fart rätt ut i luften. Landade på golvet med högerfoten under mig och ledbandet gick av. Jag fick gå på kryckor (och gipsad en vecka) resterande två veckor.
Ett par år senare befinner jag mig i Honolulu på Hawaii. Jag ska precis kliva från trottoaren upp på den minibuss som ska åka till flygplatsen för den långa resan tillbaka till Sverige. Missar nedersta trappsteget och trampar rätt ner på gatan. Trottoarerna är ca 50 cm höga i Honolulu (troligtvis beroende på översvämningar och annat). Det gjorde fruktansvärt ont och jag fick åka taxi till sjukhuset i stället, där konstaterade man att ledbandet i vänster fot var av. Behövde inte gipsa, men fick kryckor som jag fick hoppa fram på. Alltihop kostade nära 3.000 kr och tog ca en halvtimme. Jag fick åka ett senare flyg till Los Angeles, vidare till Chicago och sen vidare igen till Stockholm. Det var en mardröm alltihop. Det går ju knappt att befinna sig längre bort från Sverige än jag gjorde.
/Ulla Öberg
Vi bilade till Dubrovnik i forna Jugoslavien. Det var en mycket vacker stad. En dag skulle vi göra en längre utflykt. Helt plötsligt öppnade sig himlen och regnet öste ner. Regn som övergick i hagel stora som pingpongbollar. Detta pågick i minst femton minuter och vi var tacksamma att vi inte befann oss på någon bergsväg .Katastrofalarmet gick i Dubrovnik, elledningar låg efter gatorna och planteringar var helt förstörda. Och vi fick veta att flertal bilar kört ner i stupen. Hur gick det med vår bil? Jo, det var gropar över hela karossen. När vi åkte genom Europa hem så trodde flera människor att vi kom från kriget i Mellersta Östern och blivit beskjutna!
/Louise Lundqvist
För ett antal år sedan bilade vi ned till Frankrike. Det var jag, syster, mamma och pappa. Vi stannade b la i Utrecht i Holland. Vi gick ut på kvällen för att äta på något trevligt ställe. Kvällen slutade med att restaurangägaren hotade att slänga min pappa i ån, men pappa hade inte gjort något. Jag var inte så gammal då och tyckte att det var väldigt otäckt. Denna händelse har satt sina spår. Jag kommer aldrig att besöka Holland på grund av detta.
/Maria Strandman
Jag och mina vänner skulle fira studenten med att åka till Gotland och sola och bada. Av tio tänkta dagar regnade det i de inledande sju. Med ett otätt tält var det bara att bittra och blöta boka en tidigare hemresa. Sedan dess har jag aldrig varit på Gotland mer.
/Martin V.
Förlorat bagage, missat flyg och oönskad magsjuka må vara dåliga semesterminnen men det värsta måste ju ändå vara när jag fick veta av mina föräldrar att de farit på semester utan mig...
/Johan Lindfors Larsson
Kryssning längs med floden Gambia med den vackra båten MS Beatrice. Året var 1995. Glittrande, soligt, exotiskt. Alligatorer, babianer, nätter som nattsvarta ibisvingar.
Hela (och jag menar HELA) båten insjuknar i diarré med endast två toaletter ombord!! Tror att en dålig kyld Kalles kaviar på ett läger kan ha varit boven. Mardrömmen personifierad.
Vi tittade med avund mot babianerna på land och deras nimma sätt att sköta toalettbestyren...
Ett stinkande skepp av svenskar.
Har aldrig varit så glad över min egen toalett, när jag väl kom hem.
/Kristina Kisthinios
Hade köpt husvagn och familjen åkte iväg. Ner mot Smögen och runt omkring. Jättekul, men sen började det. Regnet forsa utomhus och det rann utefter väggarna inomhus i husvagnen av regnet. Grillade korv på en engångsgrill. Jag blev kanonsjuk på natten, knuffade upp ett fönster och kräktes rakt ut på campingen. Vi åkte vidare dagen därpå och kom till en annan camping. Parkerade, fixade i ordning och skulle åka och handla, då var bilen död.....
Vi blev kvar på campingen och lagade bilen, sen åkte vi tillbaka hem. Sen efter det har vi inte varit sugna på husvagnssemester något mera. Vi har sålt vagnen.
/Clarita Mäntyniemi
Mitt värsta reseminne var när jag och sambon fick en spontan idé att lifta till Oslo. Vi hade endast 900 kr i fickpengar och en vecka på oss. Nästan ingen ville plocka upp oss längs vägen, och man kände sig nästan som spetälsk som de tittade på en när de åkte förbi, så första övernattningen blev i Eskilstuna där vi upptäckte att budgettältet från 90-talet saknade delar, så vi irrade efter pinnar i skogen bland myggen. Totalt tog det oss tre dagar att nå Oslo. Även fast vi fuskat sista sträckan på ett par mil med en jättedyr buss, ca 300 kr. En tredjedel av reskassan. Vi hittade en fin sjö att campa gratis vid, men upptäckte snart att vi slagit upp tältet precis vid ett pissmyrebo, så vi flyttade det. De två sista nätterna spöregnade det, och vårt berömda tält kunde inte stå emot, så när våra sovsäckar blev dyngsura gick vi ut på natten en bit runt sjön och ställde oss under ett utedasstak.
/Karolina Karlsson
Någonting som jag aldrig glömmer i hela mitt liv är min första resa utomlands. Jag och min kompis (som var en van resenär) skulle flyga till Torremolinos och vara där i två veckor. På den allra första flygplansresan hände flera incidenter som gjorde mig skräckslagen. Första händelsen inträffade i mitten av resan. En uppretad och svartsjuk spanjor skulle "döda" en svensk för att han flirtade med hans fru. Våldsamt slagsmål blev det, men till slut kunde flygpersonalen lugna ner männen så att inte säkerheten hotades. Men det värsta var när vi skulle anlända till Malaga flygplats. Det blev oväder och planet började skaka och hoppa. Luftgropar gjorde att vi föll bitvis neråt. Sedan när planet skulle landa så blev det "operation störtdykning". Jag trodde jag skulle dö! Min kompis som hade flugit många, många gånger tyckte att det var den värsta flygturen hon varit med om. Landningen var nästan brutal och jag fick en fruktansvärd huvudvärk som inte gick över förrän om en timme efter landningen, trots effektiva värktabletter. Jag var chockad och visste inte om jag vågade flyga hem.
/Anitha Blomberg
Jag och min fru skulle upptäcka Rhodos på scooter. Vi körde norrut och allt var fri och fröjd tills vi bestämde oss för att gena tvärs över ön. Vägen blev mindre och mindre, till slut bestod den mest av en stig. När det såg som mörkast ut såg vi äntligen den större vägen men till vår fasa blockerades påfarten av två stora vakthundar!
Att vända var inget alternativ. Att köra emellan dem gick inte då de hade ganska långt rep de var fastbunden i. Den ena hunden stod och skällde som en galning medan den andra bara iakttog oss. Vi diskuterade hur vi skulle göra och vi bestämde oss för att köra närmast den hund som skällde. Mycket riktigt så backade den hunden medan den andra gick till anfall. Som tur var så var repet för kort för den hunden och vi bara kände vinddraget av käftarna som slog ihop. Sedan den dagen vet jag att genväg är senväg och ett jäkla hundjobb dessutom...
/Leif Lindqvist
Vi åkte till Cypern och vår dotter fick öroninflammation. Det kom en doktor på kvällen, så hon fick antibiotika och droppar. Men blev bara sämre efter ett dygn var örat lila och vi fick åka till sjukhuset. Där konstateras att det var en elak öroninflammation, som bara 2-3 personer per år drabbas av. Vi fick åka in och få örat behandlat i fyra dygn. Sedan fick hon inte bada i poolen. Tur nog var vi där i 14 dagar, för vi hade inte fått flyga hem med henne om vi varit där i en vecka.
/Irene
Året var 1984 och jag, mamma, mormor och hennes sambo skulle åka på min första utlandssemester, en resa jag aldrig kommer att glömma. Inte bara för att det var min första, utan för att allt som kunde gick fel.
Vi åkte till Mallorca. Första dagen så gick jag, mormor och mamma på promenad.
Mormor fick för sig att käka lite färska fikon. Aj aj aj... Innan vi kom till hotellet höll hon på att göra ner sig..
Några dagar gick och vädret var inte så direkt varmt så jag spenderade mycket av min tid i hotellets pool. Vad hände då? Jo, jag åkte på en kraftig öroninflammation och fick besöka spansk doktor. Vi förstod inte mycket av vad han sa, men penicillin blev utskrivet, med uppmaningen att ta det flera gånger om dygnet. På nätterna ringde klockan och det var dags för medicin...
En dag så såg mamma ett stånd med något friterat. Mums, tänkte hon och åt och njöt. På kvällen drabbades hon av värsta gallstensanfallet. Har nog aldrig sett mamma så sjuk, alldeles grön i ansiktet var hon.
Dagen före vi skulle åka hem så beställde vi väckning av hotellets reception. (Till historien hör att jag och mamma bodde på hotell och mormor och hennes sambo i bungalows på andra sidan gatan. På dagen D så väcktes vi av telefonen som sa att bussen till flyget stod och väntade på oss (de hade alltså glömt att väcka oss i tid). Medan mamma packade fick jag springa över till mormor. När jag kom dit så låg de fortfarande i sängen. Telefonen hade tydligen ringt och varnat de med
- Sir, the bus i waiting
Och han sa bara "jaa jaa", eftersom han inte kunde engelska.
Snabbt fick jag upp dem och vi kom till bussen där alla glodde och var sura för att de fått vänta...
På flygplanet hem skrek jag av smärta då planet skulle lyfta på grund av min öroninflammation. Kändes ungefär som öronen skulle sprängas..
Detta har dock inte avskräckt mig och fler resor har det blivit efter denna. Dock inte till Mallorca.
/Maria Giese
Mitt värsta semester minne var när jag och min morfar åkte till Sydafrika. Morfar satte sig på en skallerorm som bet honom i låret, men som tur var hade den stackars ormen inga huggtänder kvar, så min morfar klarade sig helt oskadd! Det var det värsta minnet jag har, och som jag aldrig kommer att glömma!
/Simon Blomquist
Jag var i London på "kortsemester" januari 2006. Jag hade några trevliga dagar, men tyvärr blev det hemresa alltför snart. Jag åkte i mycket god tid till Heathrow, för jag visste ju att säkerhetskontrollen skulle ta lång tid, så jag kände ingen som helst stress, där jag stod i kön; mitt plan skulle inte gå förrän 18.15.
Det gick väldigt långsamt framåt i kön, och rätt som det var tittade jag på min klocka och insåg att mitt plan skulle gå om 15 minuter; HJÄLP! Jah skuffade mig fram i kön med mumlade ursäkter "My plane is leaving in 15 minutes; please let me through!", och jag lyckades slå mig frasm genom säkerhetskontrollen och rusade iväg till den gate jag lyckades uppsnappa det rörde sig om. När jag kom fram höll de på att stänga gaten, men de tog min biljett och körde den genom den där apparaten som sitter vid utgången. Sen log de och skakade på huvudet och sa: "Sorry! Fel plan! Ditt plan går inte förrän om en timme!"
Jag hade totalt glömt bort att Sverige ligger 1 timme före brittisk tid och jag hade min klocka på svensk tid; tyckte det var onödigt att ändra klockan för så kort bortovaro.
Jag drog en djup suck och vandrade tillbaka till vänthallen; köpte mig en dricka (man blir törstig av att rusa omkring som ett jehu på flygplatser)och satte mig tillrätta precis nedanför en monitor så att jag skulle se när mitt plan kom upp och vilken gate det skulle vara. Heathrow är ingen rolig flygplats; en del utgångar ligger 20 minuter bort, och det gäller att vara på alerten och starta tidigt; speciellt om man är lätt rörelsehindrad.
Nåväl; där satt jag bekvämt nedanför monitorn och pratade med en indisk familj som satt bredvid mig, men jag höll ögonen på monitorn hela tiden, och rätt som det var kom mitt plan upp på skärmen, och det var förstås en sån där "20-minuters gate". Jag tog adjö av den indiska familjen; tog min lilla handbagageväska på hjul och gav mig iväg. Som tur är behöver man inte traska och gå hela vägen; det finns långa, långa rullband att åka på, och bredvid bandet fanns en mycket blank vägg till höger om mig, så jag stod och beundrade mig själv och sträckte på halsen så dubbelhakan skulle försvinna... Då upptäckte jag att något saknades på min högra axel! VAR ÄR MIN AXELVÄSKA???
Jag blev iskall; pengar, pass, piljett; ALLT fanns i väskan! Nu gällde det livet! Jag kastade en skrämd blick framåt; jag kunde se att rullbandet slutade långt, långt borta i fjärran, så det fanns bara en sak att göra: springa mot färdriktningen! Att försöka ta sig tillbaka mot strömmen var en mardröm; jag stötte ihop med människor jag tidigare kastat mig förbi i säkerhetskontrollen, min handbagageväska slängde och for runt benen på folk och jag var nära tårarna. Till slut kom jag av bandet och fortsatte min språngmarsch mot vänthallen; säker på att en bombpatrull hade hittat min väska och kört iväg med den för destruering, men DÄR VAR DEN! Den låg på stolen intill den indiska familjen, och de hade inte ens märkt att jag glömt den.
På med väskan över axeln; springa, springa, springa; bara 10 minuter till planets avgång, men jag hann! När jag som sista passagerare kämpade mig fram i mittgången till min plats långt bak i planet tittade en kvinna upp mot mig och började le, men sen kom hon på att det var "galningen som sprang mot strömmen" och leendet försvann blixtsnabbt.
Jag tror jag var i lätt chocktillstånd, för jag sjönk ner på min plats, bältade in mig, stoppade in händerna i motsatta ärmar på tröjan och somnade på direkten. Jag väcktes av flygkaptenens röst som pratade om Västerås, och under bråkdelen av en sekund fick jag för mig att vi skulle landa i Västerås och att jag hamnat på fel plan, men planet orkade hela vägen till Arlanda. Väl framme mötte sonen med bil som utan problem tog mig hem till Uppsala; HEM, LJUVA HEM!
/Åsa Haglund
Vinnare i tävlingen är Tarja Olesen, som får en 24-timmarskryssning till Mariehamn.
Så jobbar vi med nyheter