Låt oss alla lära av Charlie!

Jag åker buss varje dag, och ganska långt åker jag också. Jag räknade ut att jag spenderar nästan en tjugondel av min dag på en buss, och det borde jag inte ha gjort, för det fick mig bara att associera ännu sämre när jag ser ett grönt vidunder köra förbi.

Alltid när jag kliver på bussen på morgonen sänks mitt humör med kanske 0,5 procent. Det är inte så mycket, men det är en nedgång. Inte för att jag själv har något perspektiv på den skalan, jag kom ju på den nyss, men nog är det en nedgång alltid.Men för ett par veckor sen när jag klev på bussen möttes jag av en busschaufför med ett runt ansikte och charmig flint. I stället för att ge mig samma likgiltiga blick busschaufförer alltid ger en (och jag klandrar dem inte för det) får jag ett "HEJ, ALLT BRA?" och ett brett leende. Jag blir ganska ställd, hjärnan står still i ett par sekunder, men sen lossnar det, jag säger "JAVISST". I stället för att mitt humör går ned så stiger det med kanske 3 procent, bara sådär. Alla personer bakom mig som kliver på får också ett "HEJ, ALLT BRA?". Sen när alla sitter ned sätter han på mikrofonen i bussen och önskar alla en trevlig resa. Då steg mitt humör med säkert 40 procent, minst.

När jag klev av bussen, så kändes det som att dagen var min, och världen mitt ostron. Allt tack vare denna man, som jag inte vet vad han heter, men om jag ska välja ett namn så väljer jag nog Charlie. Jag vill tacka honom för hans beundransvärda initiativ. Det krävs ett överflöd livsenergi för alla varma välkomnanden han ger de anonyma främlingar som åker hans buss. Charlie är ett ideal att följa, inte bara för busschaufförer, utan för alla människor.

Låt oss alla lära av Charlie.

Låt oss alla lära av Charlie!

KRÖNIKA. Bussar har alltid varit en rätt negativt laddad grej för mig. Jag har alltid associerat dem till klibbiga säten, allt för varma element och sammanbitna ansiktsuttryck.