Treåringen svansar efter sina storasystrar till köksbordet. När de tar sig an sina tiokompisar, (”Åttans kompis är två!”) och sina engelska glosor (chair, table, pencil...), försänker han sig i sin mer svårbeskrivna variant, som han nogsamt och engagerat sett till att få med sig ur sin låda på förskolan.
Det är förstås ingen riktig läxa, utan ett slumpmässigt valt ritpapper som får fungera som substitut. För det verkar ju så viktigt det där med läxor, så det vill man ju inte missa!
Passa på och njut av fritiden mendan du kan, skulle nog de flesta skolbarn säga åt honom. Men än så länge är han lyckligt ovetande om vilka vedermödor som väntar.
Treåringens reaktion säger något om vilken plats läxan har i de flesta hem. Och det är inte bara treåringar som känner starkt inför läxan, det verkar de flesta göra.
Kanske beror det på att läxsituationen är ett eko av många andra moderna problem, betydligt större och svårare än läxans vara eller inte vara: Segregation och ojämlikhet i samhället, curlingföräldraskap där barnens utmaningar ska sopas undan med aldrig sinande vuxenkraft, prestationsångest och tidsbrist i familjer som ska lyckas i karriär, skolgång, fritidsaktiviteter och familjeliv, sviktande skolresultat och sinande skolresurser, kontrollberoende där föräldrar vill veta vad de gör i skolan egentligen och där elevers förmågor ska kunna tryckas in skolans bedömningsmatriser. Etcetera.
Artikelserie Läxfällan har varit ett försök att med er läsare skildra något av allt detta.
Och om treåringens entusiasm är kvar om tio år har kanske många av de svårare problemen lösts.