Det är i sista hand en ovilja att erkänna att läget är ett helt annat än det som de vanliga partierna är vana vid som lett fram till raset för Moderaterna och kraven på Anna Kinberg Batras avgång. Sverigedemokraternas närvaro i riksdagen och fortsatt höga opinionssiffror innebär att ingen traditionell majoritetskonstellation kan bildas. SD kan varken räknas in i det rödgröna blocket eller i alliansen. Partiet har sin egen dagordning och kommer inte att ge sitt stöd till någon, med mindre än att man får styra politiken på ett antal punkter – och det lär inget annat parti vara berett att acceptera.
Vill man inte göra sig beroende av SD finns i princip finns tre sätt att hantera situationen: samarbete ”i mitten” mellan S, MP och några borgerliga partier, en ”stor koalition” med S och antingen M eller hela alliansen, eller en minoritetsregering som får stöd från olika håll i olika frågor. Ett fjärde sätt är att alliansen, respektive de rödgröna, satsar på att vinna nästa val så eftertryckligt att man kan bilda regering på egen hand.
Moderaterna har i åtskilliga år försökt framstå som ett ”liberalkonservativt” parti, där den traditionella konservatismen alltså förenas med liberala inslag. Om man bortser från att detta alltid har inneburit en sorts självmotsägelse – liberalism och konservatism är verkligen helt olika djur – så har det också gett stora framgångar.
Men det var tidigare. Nu dras partiet isär, genom att en del konservativt lagda företrädare är beredda att öppna för någon sorts samröre med SD, medan de som drar åt det liberala hållet inte vill följa med i den riktningen. Men det är naturligtvis fullt möjligt att vara ideologiskt konservativ och ändå inse var gränsen mot SD måste gå.
Kinberg Batra öppnade vid årets början och efter hårt internt tryck för någon sorts samtal eller samverkan med Sverigedemokraterna. Förhoppningen var förstås att utflödet av väljare till just SD då skulle bromsas. Men i stället har mer liberalt inriktade tidigare moderatväljare flyttat över sina sympatier till i första hand Centern, eller gått över till kategorin ”vet inte” i opinionsmätningarna.
Nu, liksom i våras, kritiseras hon för att vara stel och otydlig och misslyckas med ”kommunicera” den moderata politiken. Men grunden är ju att Moderaterna försökt överbrygga en politisk förkastningsspricka utan att lyckas behålla förtroendet på någondera sidan. För att lyckas måste Kinberg Batra ta befälet över partiet på ett sätt som kritikerna inte anser att hon har gjort.
På torsdag eftermiddag nådde antalet partidistrikt som vill se hennes avgång det kritiska antalet åtta, vilket gör det möjligt att ta upp partiledarfrågan vid partiets stämma i oktober. Hur fortsättningen kommer att se ut vet vi troligen inom kort. Men det är ett obestridligt problem att många kan se vad som blivit fel, utan att det därför finns någon samsyn om efterträdarfrågan.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör