Videon är inte längre tillgänglig
Tomas Ledin är en kontrasternas man. Faktiskt. Det kanske inte är det första folk tänker på när det gäller den gamle riksrockaren vars lättillgängliga hits trallat sig genom decennium efter decennium. Men bara en sån sak som att senaste albumet "Höga kusten" är en ömsint, folkmusikaliskt färgad skildring av Ledins ångermanländska härkomst, fjärran lättillgängliga sol- och sommarlåtar och sängkammarblick i uppknäppt vit skjorta som fladdrar i en romantisk bris. Sedan ska vi inte glömma den flanellrutiga delen av 1970-talet; eller Melodifestivallåtarna; eller 80- och 90-talets klatschiga klisterrefränger och säljande sommarmelodier. Men den här kvällen är arbetarskjortan på igen och den ångermanländske Ledin är en annan sorts Ledin än den som klämmer en blå öl en ljum kväll i skärgården. Trodde man i alla fall.
Kvällen inleds med Ledins sedvanliga anspråkslöshet (”Tänkte sjunga lite om … Höga kusten”) och låtarna från senaste albumet radar upp sig. Texterna är i omedelbart fokus genom Ledins karakteristiska röst och kompet en tassande fusion av amerikansk country och svensk folkmusik med banjo, steel guitar, nyckelharpa och fiol. Men utöver sången om händelserna i Ådalen 1931 är det knappast någon dramatik vare sig i låtarna eller de avslappnade mellansnacken: det är starka familjeband, snickaräventyr med farfar och gäddsaxar som ska vittjas i gryningen. Medlemmarna i Höga kusten-kapellet utgör en fin fond och förvaltar de varsamma arrangemangen väl, men utöver en yster slagverkare ser de flesta ut som att de står och köar på Konsum i Kramfors.
Halvvägs in är stämningen så pass mysig men ljum att Ledin lutar sig fram och frågar försynt ”Har ni det bra?”, som för att kolla att alla fortfarande är vakna. Förmodligen inte. Men garanterat sover ingen under den andra halvans berg- och dalbana genom norra Sverige och Tomas Ledins låtskatt. Det börjar med en nyrenoverad ”En del av mitt hjärta” med bland annat slidegitarr och fortsätter med ”Vi är på gång” i en helt omöjlig karibisk baktakt. Publiken, artigt uppskattande inför Ledins tonsättning av ursprunget, men lite svältfödd på gamla godingar, är med i världsmusikmatchen och stora salen i Konserthuset börjar röra på sig. Bandet också, som släppt matkassarna och ger ifrån sig små tjut alltmedan Tomas Ledin själv sprudlande börjar springa från scenkant till scenkant, slår ut med armarna och vickar på höfterna.
Förändringen är närmast total. Gamla dängan ”Hon gör allt för att göra mig lycklig” i en hysterisk irländsk pubversion borde ha gett delar av publiken en stroke. Men i stället triumferar sig Ledin genom alla extranummer och lämnar en med en känsla av att det var länge sedan man upplevde en så spretig konsert. Att det var just Tomas Ledin som skulle bjuda på det var tämligen oväntat.