Ändå är detta förslag ett led i en justering mot bakgrund av tidigare kritik som regeringen föreslog i början av april. Det verkar som om ytterligare minst en justering är nödvändig för att reglerna ska uppfattas som rimliga och rättvisa.
I någon mån är kaoset kring lärarlegitimationen en konsekvens av själva idén att införa legitimation för en yrkesgrupp som tidigare inte haft det. Det är ganska enkelt att införa legitimation för nyutbildade. Men gränsdragningsproblem kring ålder, antal tjänstgöringsår och annat för dem som redan finns i yrket är mer eller mindre oundvikliga. Ändå ter det sig märkligt att denna, lätt insedda, problematik inte tycks ha beaktats när reformen sjösattes. Var det verkligen omöjligt att införa en enkel schablonregel som hade eliminerat åtminstone de flesta av de problem som uppstått längs vägen?
Det finns starka skäl för att inte införa legitimationskrav för alltför många yrken. Och ända till alliansregeringens tillträde har ju läraryrket räknats till dem som inte kräver legitimation. Ändå var grundtanken med den förändring som nu håller på att genomföras rimlig.
Orsaken är den nedvärdering av läraryrket som skett under lång tid, inte genom att några formella beslut har fattats utan som en konsekvens av attityder och prioriteringar. Skolans kommunalisering gjorde situationen akut genom att kommunpolitikerna ofta avstod från att söka eller anställa lärare med rätt utbildning. Också friskolereformen bidrog, genom att friskolorna länge inte behövde anställa lärare som verkligen var lärarutbildade.
Lärarlegitimationen hör ihop med det fokus på kunskaper i skolan som numera tycks accepteras över större delen av det partipolitiska fältet och som är huvudinriktningen för regeringens skolpolitik. Desto viktigare är det att Jan Björklund förstår att lyssna på kritiken och se till att reformen verkligen får den verkan som avses.