Under intervjun Àr Leif noga med att det ska bli rÀtt. Som understöd har han en pÀrm innehÄllandes information om sin vÄrdprocess som hans fru Inger-Anna, som Àr gammal sjuksköterska, har sammanstÀllt inför mötet med UNT.
Leif StÄhl och hans fru Inger-Anna Àr i fullt sjÄ med att bygga ett uterum pÄ baksidan av sin villa i ValsÀtra nÀr UNT knackar pÄ dörren. Att Leif har obotlig prostatacancer Àr inget som stoppar dem frÄn att njuta av livet och hÄlla ordning runt huset.
â Man kan hĂ„lla den i schack. Just nu kan man sĂ€ga att jag lever med cancer men jag hoppas att jag inte dör inte av cancer. Jag hoppas att jag dör av nĂ„gon annan orsak, sĂ€ger han sjĂ€lv om sin sjukdom.
Leifs historia med cancern börjar för 11 Är sedan. Han hade varit hos sin huslÀkare och tagit ett PSA-prov, som mÀter vÀrdet av ett Àmne som kommer frÄn prostatan. Resultatet visade att hans vÀrde hade stigit och han skickades dÀrför vidare för att genomgÄ en biopsi, dÀr lÀkare tar vÀvnadsprov frÄn prostatan.
NÄgra cancerceller hittades dock inte och Leif fick fortsÀtta gÄ pÄ nya kontroller de kommande Ären.
Det var ocksÄ efter en biopsi Är 2013 som mardrömsbeskedet kom: lÀkarna hade hittat aktiva cancerceller i prostatan. Han hade prostatacancer.
LĂ€karna konstaterade dock att cancern var sĂ„ lĂ„gaktiv att det var större risk för biverkningar vid en operation Ă€n att avvakta och hĂ„lla Leif under uppsikt. Ăven detta skedde genom biopsier och PSA-prover â nĂ„got som Leif fann oerhört pĂ„frestande. 2015 bad han dĂ€rför om att Ă€ndĂ„ fĂ„ operera bort prostatan.
â Jag ville inte att de skulle hĂ„lla pĂ„ att peta i mig med biopsiprover, för det var jĂ€ttejobbigt. Skitjobbigt Ă€r det. DĂ€rför tog jag upp att vi borde reda bort cancercellerna, för jag pallar inte det hĂ€r med att ta prover.
Leif StÄhls historia med prostatacancern började redan 2010. DÀrefter dröjde det till 2017 innan han fick aktiv behandling för sjukdomen. I dag lever han med obotlig prostatacancer.
Det dröjde dock till 2017 innan han fick en remiss för vidare provtagning pÄ Akademiska sjukhuset. Senare under Äret fick Leif en kallelse till sjukhuset för nÄgot han trodde var en opperation, men nÀr han vÀl kom dit visade det sig vara för sent. I stÀllet möttes han av ett för honom overkligt besked.
â DĂ„ satt det tre lĂ€kare dĂ€r och talade om för mig att det Ă€r för sent nu, cancern har spridit sig till revbenen och det gĂ„r inte att operera. Du skulle ha varit hĂ€r för minst ett Ă„r sedan, fortsĂ€tter han.
NÀr Leif försöker beskriva hur det var att höra att han inte kunde opereras stakar sig rösten och han fÄr tÄrar i ögonen.
â Det Ă€r inte sĂ„ kul att gĂ„ in pĂ„ det men ... Det Ă€r klart att det var jobbigt. Jag kommer inte ihĂ„g sĂ„ mycket nu, jag har nĂ€stan förtrĂ€ngt det.
BÄde Leif och hans fru blir under intervjun kÀnslosamma vid flera tillfÀllen. "Det har bara rullat pÄ, man har försökt att vara stark. Jag mÀrker att vi inte har bearbetat det hÀr", sÀger Inger-Anna.
I stÀllet för en operation fick Leif genomgÄ en strÄlbehandling. Cancern försvann dock inte helt och i dag lever Leif med obotlig prostatacancer.
Det Àr som tur Àr inte nÄgonting han pÄverkas av mer Àn att han dagligen mÄste Àta medicin för att hÄlla den under kontroll.
â Jag tĂ€nker inte pĂ„ det. Jag lever som vanligt. Det enda jag lider av Ă€r att jag tycker att jag Ă€r lite svagare Ă€n innan.
Sjukdom har dÀremot fÄtt honom att engagera sig. Han Àr i dag ledamot i styrelsen i Prostatacancerföreningenen i Uppsala lÀn, som han kom i kontakt i nÀr han blev behandlad pÄ Akademiska. Alla mÀn som behandlas för prostatacancer pÄ sjukhuset fÄr tillgÄng till en folder som informerar om prostataföreningens verksamhet och om stöd till bÄde de drabbade och deras nÀrstÄende.
â Det Ă€r helt suverĂ€nt. Jag har inte velat prata om det hĂ€r förut, nu Ă€r jag sĂ„ van att jag pratar med vem som helst öppet och Ă€rligt. Jag Ă€r en blyg norrlĂ€nning frĂ„n början sĂ„ jag pratar inte om sjukdomar, men nu berĂ€ttar jag för vem som helst som Ă€r intresserad.
Finns det ett vÀrde i det?
â Absolut. MĂ€n pratar i regel inte om sĂ„dant hĂ€r, sĂ„ det Ă€r till stor hjĂ€lp.
I dag mÀrker Leif inte av att han lever med prostatacancer mer Àn att han Àter medicin varje dag. "Jag tÀnker inte pÄ det. Jag lever som vanligt. Det enda jag lider av Àr att jag tycker att jag Àr lite svagare Àn innan", sÀger han.
Efter att sjÀlv ha genomlidit en lÄng och utdragen behandlingsprocess med otaliga kontroller som han har upplevt pÄfrestande vill Leif se att vÄrdprocessen för de som diagnosticeras med prostatacancer ska gÄ snabbare, en frÄga han driver tillsammans med Prostatacancerföreningen.
â Jag vill att man skyndar pĂ„ processen för de som fĂ„r prostatabesvĂ€r och har cancer. Man ska inte behöva gĂ„ som jag har gjort, frĂ„n 2010 till 2017 innan man fĂ„r en aktiv behandling.
Han vill Àven se att man inför obligatorisk screening för mÀn, likt de mammografier som genomförs pÄ kvinnor, för att tidigt upptÀcka prostatacancer.
â Det Ă€r helt vansinnigt att det inte Ă€r obligatoriska kontroller för mĂ€n, det borde vara likadant som för kvinnor. FrĂ„n en viss Ă„lder ska man kolla det.