Lev lajv
Skogen är full av alver, demoner, knytt och orcher. En maktkamp pågår i gränslandet. Kaktus reporter Jesper Österberg har deltagit i ett lajv.
Johan Holmregn, Axel Jonasson och Viktor Gärdebo.
Foto: Jesper Österberg
Jag har åkt till Västerås för att besöka något som jag har haft en ganska diffus uppfattning om: Ett lajv, är inte det någon slags krig med svärd i en skog?
Nja, lajv är en form av levande rollspel, improviserad teater, där man tilldelas eller väljer olika karaktärer, det kan vara allt från älvor och orcher till människor och vampyrer. Med hjälp av kläder, rekvisita och en trovärdig karaktärsbakgrund skapas en illusion av en annan verklighet. Lajvet har en förutbestämd intrig som man spelar efter, en ramhistoria. Den övriga historien växer fram allteftersom, beroende på hur deltagarna väljer att agera.
I detta lajv handlar ramhistorien om att hitta Drakgrottan som innehar mycket makt. De som deltar lever ute i skogen under fyra dygn, och får med endast dåtida hjälpmedel överleva. De krigar och rövar, bygger och festar (med alkoholfri cider, lajvet är drogfritt).
Det finns vissa regler man måste följa som deltagare i ett lajv. Det gäller att verkligen leva sig in i den påhittade verkligheten utan att skada någon på riktigt. Eftersom detta lajv utspelar sig på medeltiden får deltagarna inte bära moderna kläder. Elektronik, till exempel mobiltelefoner, får inte användas.
Även jag har fått skaffa mig en karaktär för att få gå in på området. Jag får kläder från Johan Gärdebo, från Knivsta, som är van lajvare: Ett par byxor som är svarta och påminner om mjukisbyxor, en skinnväst samt en ärmlös tunika och snart efter att jag fixat till håret ser jag ut som en medeltidsmänniska. Jag får namnet Olof Resaren! Kameran får jag bära under kläderna.
Som vägvisare och som guider har jag Johan Gärdebo från Knivsta och Johan Kreuger från Uppsala. Båda är med i gruppen Za grozaj, som under lajvet består av arton deltagare. De spelar sluskar på dagtid och på kvällarna sminkar de sig och förvandlas till orcher, en sorts skräckinjagande krigare.
Vi går på vägen mot Gränslandet, området mellan landet Eleria och Artaria. Skogarna ligger täta, längre fram ser jag en öppning. Här finns en stor och vacker åker, med älvor som befinner sig ute på det stora fältet, och patruller som vaktar gränslandet, som går in mot skogen på andra sidan. Det är ofattbart vackert, och samtidigt lite skrämmande.
Plötsligt ser jag några svarta varelser med sköldar och svärd komma mot oss. Deras vapen klirrar och ljudet låter precis som det brukar göra i filmerna. Min puls börjar stiga.
Johan Gärdebo säger åt mig att gå in mot vägkanten och titta ner mot marken. Det klirrande ljudet kommer allt närmare.
Sakta börjar jag förstå att det är en grupp orcher som går framför mig.
De stannar oss.
För ett kort ögonblick tittar jag upp mot deras äckliga ansikten: svarta ansikten med äckliga tänder och vårtor. Jag får en klump av skräck i magen, och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Som tur är, så är orcherna inte ute efter att tillfångata några just i dag, så de låter oss gå. En lättnad fyller min kropp.
I "Drakgrottans och korpens skri", som detta lajv heter deltar 1 557 människor. Detta lajv kallas nybörjarlajv och arrangeras av föreningen Enhörningen som ligger i Västerås. En del brukar säga att Västerås är lajvets mecka. Men även i Uppland finns flera lajvföreningar.
Hur många som håller på med lajv i Sverige finns det inga säkra siffror på. I Sveriges Roll- och konfliktspelsförbund, SVEROK, finns 10 000 medlemmar som är engagerade i föreningar som håller på med lajv. Men alla som utövar lajv är förstås inte med i SVEROK, så antalet utövare är nog minst det dubbla. Lajv finns och utövas i flera länder än Sverige men är extra stort här då vi har allemansrätten som hjälp.
Man kanske kan tro att lajv är mansdominerande spel, men faktum är att det är många tjejer som deltar i lajvet. Enligt Johan Gärdebo är var tredje tjej.
Vi närmar oss Stendal, där vi ska försöka finna någonstans för mig att sova. Längre fram längs den upptrampade ler vägen ser vi ljus och små hus. Johan Gärdebo avviker för att gå till sitt läger utanför Stendal, medan Johan Kreuger ska visa mig in till Värdshuset och fråga om jag kan få sova där.
Till höger längre ner på vägen ser jag det åttkantiga timmerhuset, som är Värdshuset. Vi går in genom den låga dörren. Inne i huset är det möblerat längs väggarna, det är halvtomt och några människor viskar, andra pratar högt och skrattar. Det är mörkt, endast några få lyktor på några bord lyser upp krogen. Efter en viss tvekan får jag sovplats i kockarnas tält.
Nästa morgon är kylig och lugn. Vid Za grozajs läger utanför Stendal ligger alla fortfarande och sover. Lite här och var ligger utrustningsdelar, skräp och vapen. Det finns även fyra tält samt en uppbyggd paviljong, ett dåtida partytält.
Efter ett tag börjar de vakna till liv, en efter en. Brasan tänds och snart sitter alla samlade framför den varma elden. De pratar om gårdagen, det var tydligen ett bröllop i Stendal, och brudgummen blev kidnappad. Snart börjar de också prata om vad de ska hitta på idag.
Själv ska jag snart lämna lajvet.
Med väskan på ryggen går jag på den väg jag dagen innan kom på, solen skiner och värmer mig och mina mörka kläder. Jag är förundrad, lajv är inte alls bara att slåss ute i skogen, det är mycket mer. Det handlar om att bygga bostad, laga mat, röva och så klart — kriga. Fast det jag är mest förundrad över är att jag på några få minuter levde mig in i spelet, vilket jag innan inte trodde var möjligt.
Så jobbar vi med nyheter