Vi skaffade höns för tre år sedan, efter att dottern önskat sig både ormar, ödlor och andra husdjur som kunde förgylla vardagen. Höns har man i alla fall inte inomhus. Och vi hade en stor tomt med en bod som gick att göra om till hönshus. Sagt och gjort. Jag fixade till och med en hönsgård med mina bara händer: Reglar, hönsnät, märlor och skruvar. Allting fick jag på plats. Och även om dörren börjat skeva och nätet släppt på sina håll är jag fortfarande omåttligt stolt över mitt hönsiga arv till eftervärlden.
Med lite flax fick vi tag på fem unghöns av rasen lohman från Alundatrakten. De har accepterat oss och funnit tillvaron rätt angenäm, tror jag. Senare har vi dessutom fått ta över ytterligare tre fjäderfän, skånsk blomme var namnet, till sällskapet. Efter lite näbbande första dagarna med lohmangänget lugnade de ner sig. Nu är alla vänner.
Vad är det då för livsvisdomar som en höna kan skänka? Jo, till exempel att man inte bör skita där man äter. Gör man det ändå förtjänar man epitetet hönshjärna. Man bör inte heller lyfta upp någon som är nödig i famnen. I alla fall inte om någon har svårt att hålla sig, och den som lyfter har på sig rena kläder. Det vet jag av egen erfarenhet. Lyfter man hönan ändå förtjänar man också epitetet hönshjärna.
Jag vet även att hönor inte behöver någon tupp för att lägga ägg. På något magiskt sätt produceras ägg ändå i en strid ström. Tacka hönshjärnan för det.
Som du märker har jag inte lärt mig så mycket av att ha höns egentligen. Hönshjärnan har sina begränsningar, trots allt. Åtminstone min.
Men fjäderfäna har andra fördelar. Folk som passerar på gatan är ofta fascinerade av de små liven och stannar till för att prata lite. Många äldre har minnen från barndomen av sprättande höns i byarna. Andra frågar om vi inte är rädda för att räven ska ta dem, och somliga tipsar om recept på kycklinggryta eller coq au vin.
Nu börjar våren komma och hönsen vaknar allt tidigare på morgonen. Det gör inte jag, men jag delar deras förtjusning över att ströva runt och upptäcka världen. De vet vad som är hemma och när det börjar skymma vaggar de alltid tillbaka till hönshuset och hoppar upp på sovpinnen. Kanske släpper de en sista lort på avträdesbrädan under sig innan det är dags att träda in i drömmarnas rike.
Det är rätt mysigt att gå ut till boden och stänga om dem på kvällen, säga ”godnatt” och få ett stillsamt kackel till svar. För en höna är det nog livet på en pinne, vill jag gärna tro i alla fall. Glad påsk!