– Det känns fortfarande fruktansvärt, säger Margit Andersson.
Andhämtningen är tung när Margit Andersson skjuter Lasse framför sig i hans rullstol. Hon har precis klivit ur hissen på andra våningen på Glimmervägens vårdboende i Eriksberg.
– Jag brukar alltid komma fem i ett och då sitter han här och väntar på mig. Det är hans rum, säger hon och pekar in i en ljus, gultapetserad liten lägenhet.
Den tragiska händelse som lett till att Lasse måste bo här inträffade 2008. Paret hade varit och handlat mat mitt på dagen. När de kom hem blockerade ett gäng ungdomar porten. Då ungdomarna vägrade flytta på sig tog Lasse tag i en av pojkarna.
Ett bråk uppstod som slutade med att Lasse blödande och chockad fick föras till sjukhus där han senare drabbades av en stroke.
– Han blev förlamad i halva kroppen så han kan inte stå upp själv längre och han kan inte prata eller skriva eller så. Men han förstår vad jag säger, säger Margit Andersson och tittar på Lasse som nickar med huvudet, samtidigt som hon kramar om hans hand.
En 15-årig pojke anhölls samma dag som bråket inträffade misstänkt för misshandel. Men polisutredningen lades ner efter några veckor därför att det inte fanns några bevis för att han gjort sig skyldig till brott. Margit Andersson överklagade beslutet till både åklagarkammaren i Uppsala och riksåklagaren men hennes begäran nekades. I dag har hon svårt att prata om händelsen.
– Jag vet inte vad jag ska säga. Det är klart att det här hade kunnat hända ändå, att Lasse fick en stroke. Men det känns ändå hemskt … Det är hemskt, säger hon.
Nu försöker Margit Andersson dock lägga all sin energi på nuet genom att umgås med Lasse så mycket som möjligt.
– Jag kommer hit och läser tidningen för honom, vi sätter oss och tittar ut genom fönstret på vad som händer på gatan och vi pratar ... eller jag babblar och han får lyssna, skrattar hon lätt och kramar tag om Lasses hand igen.
Rummet som Lasse Sydhagen bor i är sparsamt inrett men de saker som finns fyller ett speciellt syfte – att påminna Lasse om livet innan. Vid sängen står hans bowlingpokaler och några porslinskatter som han köpt i Skåne, på väggen hänger tavlor som Margit har vävt samt ett foto från en solsemester på Mallorca.
– Vi brukade ofta åka utomlands innan det här hände. Jag låg alltid på stranden och hade det skönt i solen, men det var inte Lasses stil. Han åkte i väg på utflykter och tittade på sevärdheter. Han var den mer äventyrlige av oss.
Fler foton finns i två små album som det står samtalsböcker på. Margit bläddrar fram till ett kort som visar en prydlig liten jordplätt.
– Det här är kolonilotten som vi hade. Lasse var den som skötte om den, han var jätteduktig på att hålla den fin. Vi hade potatis, kålrötter och morötter. Visst var den fin Lasse? säger hon och Lasse nickar.
Tre timmar om dagen stannar Margit Andersson hos Lasse innan hon går hem till vad som förut var deras gemensamma lägenhet.
– Den är klart att det känns ensamt, men det är inte eftermiddagarna eller kvällarna som känns värst, det är när jag vaknar. Jag brukade sticka in mina fötter under hans täcke och känna hur han låg där, men nu är det bara tomt, säger hon.
Chanserna att Lasse ska kunna flytta hem en dag igen eller rehabilitera sig det minsta är enligt läkarna minimala. Men Margit Andersson låter sig inte slås ned.
– Man måste hoppas på att det blir bättre, det är ju allt man kan göra, säger hon och ger Lasse en puss på kinden.