– Det var döda människor överallt. Stora områden var helt smashade, förintade. Det vi såg var värre än vad som går att beskriva.
På ett konditori i Uppsala 10 år senare brinner brasan i hörnet och det slamras i latteglas och kaffekoppar. Narkosläkaren Anders Johansson visar bilder på sin dator från de första dagarna i Banda Aceh, det område som drabbades först och hårdast av jordbävningen och tsunamin.
Många bilder är chockerande och väcker omedelbara illamåendekänslor. I bråten, skräpet och vattnet som vällt in med den gigantiska vågen ligger människor. Fler och fler syns ju längre man tittar. Det är uppsvällda och förvridna kroppar. Lik.
Barnläkaren Annika Grönberg kom till provinsen några veckor senare. Ännu kan hon förnimma lukten av de döda.
– Ännu då hittade man nya lik. Jag minns hur man bar ut de döda ur husen, la dem längs vägen och sedan grävde massgravar för dem. Några ungdomar hade kommenderats att leta lik i husen, de mådde fruktansvärt dåligt.
Bara någon dag efter att Anders Johansson sett de första tv-bilderna från Thailand tog Livets Ords vänkyrka i Singapore kontakt.
– De undrade om vi kunde skicka folk till Banda Aceh. Jag fick frågan om att åka när jag stod i affären och skulle handla inför nyårsafton.
Så när fyrverkerierna skickades i väg vid tolvslaget i Sverige satt och övriga teamet på planet med sjukvårdsmaterial som bedövningsmedel och mediciner ombord.
Förutom vännerna från Singapore var Livets Ords team de första från världen utifrån på plats i Banda Aceh. I de delar av provinsen som inte hamnat under vatten, eller som vågen helts skalats av var misären total. Några sjukhus att utgå från fanns inte, alla var tillintetgjorda eller ur funktion. En moské som klarat trycket från vågen fick fungera som basläger. Skrivbord kunde bli operationsbord. Här behandlade teamet 300 patienter om dagen, alltså en patient var femte minut om man arbetar 24 timmar om dygnet.
Men med ett oöverskådligt vårdbehov kan bara vissa få hjälp. Den insikten måste man ha om man ska klara en akutinsats av det här slaget, menar Anders Johansson, som med Annika Grönberg och övriga teamet gjort insatser vid katastrofer vid flera katastrofer efter tsunamin.
– Man måste förstå att man inte kan hjälpa alla. Den som tror att man kan det kommer att krascha mentalt, säger han.
Teamets nyckel för att fungera under de extrema omständigheterna är tydliga rutiner för samtal och återhämtning.
– Det är klart att vi bryter ihop i bland, man kan inte värja sig mot allt. Men då gäller det att vara professionell, att gå undan en stund. Bearbetning under dagarna är också oerhört viktigt, förklarar Åsa Grönberg.
Fokus måste ligga på de patienter som har hanterbara skador som skulle kunna förvärras och leda till döden senare. Så gör man mest nytta med de enkla medel som står till buds. Inledningsvis i Banda Aceh handlade mycket om att ta hand om infekterade sår eller till och med att utföra amputationer. Senare kom sjukdomarna som lunginflammation och kolera, och efter det de psykosomatiska reaktionerna, som är svårare att avhjälpa på kort tid.
– Jag minns så väl en familj där föräldrarna förlorat alla sina barn. Det man kan göra är att lyssna, lägga en hand på, visa att de får gråta, säger Annika Grönberg.
Förutom de psykiska och fysiska prövningarna mitt bland alla skadade och döda i den 35-gradiga värmen, fick teamet även uppleva den sanna paniken. Efterskalven var många, inte minst nattetid.
– Hela stan sprang ut ur sina hus. Ingen ville vara kvar inomhus. Det var sådan ångest, säger Annika Grönberg.
En dryg vecka på plats är vad man klarar, sedan kommer de fysiska och mentala reaktionerna. Och då kommer avlösning genom nästa arbetslag i teamet.
Att komma hem till Uppsala var omtumlande. Anders Johansson minns hur han tittade på alla sina skjortor i garderoben. Löftet till sig själv att aldrig köpa en enda till har han naturligtvis inte hållit.
Även på jobbet märktes de mentala spåren från Banda Aceh.
– Jag tyckte inte att någon som kom till barnakuten var riktigt sjuk, säger Annika Grönberg.
10 år senare tror hon inte att hon skulle klara att se de filmer på tsunamivågen som finns på nätet och som hon har tittat på tidigare.
– Jag kan inte höra ljudet av vågen. Jag har sett katastrofen som den ledde till.