Lotta Eriksson fyllde 64 år den 24 april då hon låg inlagd på onkologen på Akademiska. "Vi hade köpt glass men hon ville inte ens ha det", berättar hennes dotter Lina. Tre veckor senare dog Lotta.
Lottas Erikssons fodrade stövlar står kvar i hallen och soffan där hon dog står där i vardagsrummet, precis som innan.
– Men det är ingen av oss som sitter i den längre för den påminner mig om hur mamma låg och plågades sina sista dagar, säger Lina Eriksson.
Lotta Eriksson blev bara 64 år. I februari 2023 drabbades hon av en hosta som aldrig gick över, efter det tappade hon hunger och smak. En månad senare kontaktade hon vårdcentralen i Ekeby som tog prover och röntgade hennes lungor. Fem år tidigare hade hon friskförklarats från bröstcancer.
– Hon gick ner mycket i vikt för att hon mådde illa och hon slöt sig så jag och min syster fick inte kontakt med henne som innan, berättar Lina Eriksson, och hämtar en inramad bild på sin mamma.
Lina stryker med fingret över fotot. Hon bor i ett litet rött trähus vid Ålands kyrka, bara ett par hundra meter från sin syster Marina som bor i ett liknande hus. Pappa Kenneth bor också i byn.
Lotta och Kenneth Eriksson på åktur med Lännakatten två år innan hon dog.
– Vi flyttade inte så långt när vi flyttade hemifrån så vi har alltid umgåtts mycket med våra föräldrar. Därför har vi sett vad som hände mamma på nära håll, berättar Lina Eriksson.
Röntgenplåtarna visade att Lotta hade cancer i lungorna. Efter det fick hon även röntga magen. Hon blev nu sämre så snabbt att Lina inte kände igen sin mamma längre.
Den 19 april blev Lotta inlagd på onkologen på Akademiska. Det visade sig att det var cancer både i lungor och mage.
Lina Eriksson på väg till sin pappa Kenneth Eriksson som bor några hundra meter från henne. Hon beskriver honom som väldigt ensam efter mammans hastiga död.
Läkarna ville nu röntga även Lottas huvud. Den 27 april kom svaren, de visade att hon hade 14 metastaser i hjärnan.
– Samtidigt fick hon veta att hon hade cancer även i levern. Strax efter sa hon vad hon ville att vi skulle spela hårdrocksbandet Sabaton på hennes begravning.
I Lottas journaler beskrivs att vården undersöker möjligheter till att Lotta ska få åka till ett korttidsboende, men att Lotta säger att hon vill åka hem.
– Hon orkade inte annat än ligga och började även få svårt att andas, berättar Lina.
Lotta Eriksson dog för över ett år sedan men hennes skor står kvar i hallen. Lina beskriver att hennes pappa Kenneth, som inte vill medverka i artikeln men framfört att han vill att den skrivs, frusit fast i chocken.
Två veckor senare, den 10 maj fick Lotta och Kenneth nästa chockbesked. I Lottas journaler skriver läkaren denna dag: "Mycket snabbt progredierande sjukdomsförlopp (...). Informerar patienten och maken om att vi i nuläget inte har någon annan behandling att erbjuda än symptomlindrande." Cancern var obotlig och läkarna skulle avsluta alla behandlingar.
Lina förstod efteråt att det samtal som läkaren hade med hennes föräldrar var det så kallade brytpunktsamtal som alla har rätt till när döden är nära. Ett samtal som ska göra det möjligt för personen att planera för och ta vara på den sista tiden i livet. Vårdpersonalens uppgift är då att vägleda patienten i övergången till symptomlindrande vård. Läkaren skickade remissen till den palliativa enheten på sjukhuset för att Lotta skulle få palliativ vård.
– Pappa var så chockad att han knappt minns något. Mamma slutade prata och gick helt in i sig själv.
Dagen efter ringde Lina till läkaren som haft samtalet.
Lina Eriksson har alltid haft en fin relation med sina föräldrar och har tatuerat in deras namn på armen.
– Det enda hon sa var att mamma skulle få smärtlindring, men mamma fick ingen med sig. Läkaren frågade mig inget om vad mamma ville och det upprättades ingen vårdplan, säger Lina.
Allt detta ska ingå i den palliativa vården när en person står inför döden, vård som enligt hälso- och sjukvårdslagen är lika prioriterad som akutsjukvård.
I stället låg Lotta hemma på soffan i fyra dagar i blöja, med huvudet vänt in mot ryggstödet. Under denna period upprättades inga anteckningar i hennes journal. På den fjärde dagen skrek hon högt av smärta.
– Hon skrek: `Aj, hjälp mig! Ta bort mig härifrån!´. Vi visste inte vad vi skulle ta oss till.
Natten därpå ringde familjen efter en ambulans. Till slut fick Lotta morfin och kunde bli fri från smärtan.
Kenneth och Lotta Eriksson sitter i soffan där Lotta senare dog.
Ingen på Palliativt centrum hade under dessa fyra dagar handlagt remissen efter brytpunktssamtalet.
I journalen skriver läkaren:
"Snabb försämring där man inte hunnit skriva in patienten i hemsjukvård och det har heller inte tillsats någon palliativ medicinering. Anhöriga förtvivlade och vet inte riktigt hur man ska kunna hjälpa. Det ter sig som en ohållbar situation där i stort sett allt ansvar lagts på anhöriga (...)".
I den här soffan tillbringade Lotta Eriksson de sista dagarna av sitt liv och det var här hon dog. Ingen sitter i den del av soffan där hon låg.
Morgonen därpå var en måndag i mitten på maj. Klockan 10.30 kom det palliativa teamet med läkare och sjuksköterskor. Lotta fick morfin och en plan gjordes för den tid som var kvar i hennes liv. Hemtjänsten satte sig att vaka över Lotta.
Samma kväll klockan 23.18 slutade Lotta att andas.
– Vi hann aldrig få en sjukhussäng. Så hon fick dö här på soffan, och fast det gått över ett år har pappa inte gjort sig av med den. Det är som att han har fastnat. De där sista dagarna när hon inte fick vård var så plågsamma. Det ekar i mitt huvud hur hon ligger och skriker av smärta.
Lina är medveten om att det inte är vården som gjorde att hennes mamma dog. Det hon är ledsen över är att hennes mamma inte fick smärtlindring, stöd och möjlighet att ta hand om sin sista tid.
Lina Eriksson och hennes familj har Ivo-anmält Akademiska sjukhuset.
– Jag har nu börjat i traumaterapi för att mammas skrik förföljer mig.
Lotta Erikssons familj har anmält ärendet till Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, som nu utreder om vården har brustit.
Den som tog emot familjens första klagomål på Akademiska är Michael Bergqvist, sektionschef på onkologen. UNT har ställt frågor utifrån det som hände Lotta, men i ett mejlsvar skriver han att han av sekretesskäl inte kan uttala sig om enskildas vård. När det gäller brytpunktsamtal är strävan att alltid "patienten ska ha anhöriga med sig", skriver Michael Bergqvist.
Han satt också i ledningen på Palliativt centrum när UNT under 2023 skrev att nio av tio läkare och ett stort antal sjuksköterskor slutade på grund av dålig arbetsmiljö. De nio läkarna har bara ersatts av en ny men Michael Bergqvist förnekar att personalförlusten skulle påverka patienterna negativt.
Michael Bergqvist, sektionschef onkologi på Akademiska, tog emot Ivo-anmälan som familjen gjort. Han tycker att den palliativa vården fungerar väl.
"Uppsala har en fungerande palliativ mottagning (...) men det har varit en turbulent tid och mycket arbete återstår.", skriver han.
Lina Eriksson läser mejlsvaret och blir tyst.
– Visst att jag saknade förtroende innan, men det här visar att de verkligen inte bryr sig om patienterna.
Det var ett extremt snabbt sjukdomsförlopp, är det rimligt att sjukvården ska förstå hur bråttom det var?
– Jag fattar att det är ovanligt att det går så här fort. Men jag kan ändå inte förstå hur man kan chansa och lägga så här mycket ansvar på de anhöriga. Jag hade också gärna velat ha något form av psykologiskt stöd. Allt sådant har jag fått ta reda på själv.