Vid sidan av meningens uttrycksfulla uppbyggnad är det sanningshalten i innehållet som gjort dessa ord bevingade. En upplyst despot vore förmodligen på många sätt en bättre ledare än en duktig demokrat som ständigt tvingas ta hänsyn till den kortsiktiga och känsliga opinionen. Problemet är att varje välvillig härskare med tiden tenderar att bli allt mindre upplyst och allt mer despotisk. Winston Churchill sammanfattade denna insikt på ett kärnfullt sätt när han konstaterade att demokrati var det sämsta av styrelseskick - om man bortsåg från alla alternativ.
Den 21 november 2006 konstaterar Sveriges nytillträdda alliansregering i en PM att "det svenska systemet för utnämningar till högre statliga tjänster har i stort sett varit oförändrat sedan 1700-talet". Innebörden är att regeringen utser vilka chefer den vill, "utan öppet ansökningsförfarande, uttalade kvalifikationskrav eller möjlighet till påverkan för den lagstiftande församlingen". Detta "skiljer ut Sverige från de flesta andra demokratiska länder".
År 1974 infördes den nuvarande regeringsformen - grundlagen - i Sverige.Man undrar om de som skrev den aldrig hade hört tals om Lord Acton.
"De enda demokratiska länder som finns i världen är väl Sverige och Norge och några till", sa en av socialdemokraternas tronpretendenter, Carin Jämtin, när hon var ny som biståndsminister, och gav den naiva svenska självgodheten ett ansikte. Sanningen är att andra länder ser med betydande förvåning på vår omfattande men svaga grundlag. På vissa områden må Sverige vara ett demokratiskt föredöme. När det kommer till utnämningsmakten har vi mera liknat en bananrepublik.
Det som skilde Göran Persson från tidigare statsministrar var inte att han satte kompisar, kusiner och lojala partivänner på statliga chefsstolar utan att han gjorde det så oförblommerat.
Han bröt märkligt nog inte mot spelreglerna, eftersom några sådana i princip inte fanns. Bortsett från den till intet förpliktigande skrivningen om "förtjänst och skicklighet" i vår kraftlösa regeringsform.
På samma sätt var det svårt att sakligt invända mot att Fredrik Reinfeldt som första utnämning satte partivännen Per Unckel på landshövdingestolen i Stockholm, men som signal var det illavarslande.I förrgår inledde dock regeringen ett arbete med att demokratisera utnämningsmakten genom ett öppet förfarande, tydliga kravprofiler och professionella processer - precis som man lovat i valrörelsen.
Som ett första steg ser det lovande ut. Men erfarenheten lär oss att det är resultatet och inte välviljan som räknas. Utan robusta regler på plats lär vi på andra sidan 2010 märka att Lord Actons ord gäller även för borgerliga statsministrar.
Håkan Jacobson | Ledarskribent