I landet som Àr stort som Portugal, men till 99,7 procent bestÄr av vatten, beger jag mig först till Male, jordklotets minsta och mest kompakta huvudstad. Ett mikro-Manhattan dÀr höghusen breder ut sig som en spikmatta Ànda ner till kajkanterna och den oÀndliga Indiska oceanen.
Resten av de 1 190 öarna â varav fĂ„ har en omkrets pĂ„ mer Ă€n en kilometer â Ă€r antingen obebodda, har en enda hotellanlĂ€ggning eller en pytteliten fiskeby med nĂ„gra hundra invĂ„nare.
I landets enda riktigt urbana miljö Älar jag mig förbi andra fotgÀngare pÄ den smala trottoaren lÀngs Ameer Ahmed-gatan. Aj, dÀr skrapade jag armbÄgen mot den skrovliga cementfasaden! UrsÀkta, ni stÄr pÄ min fot! PÄ andra sidan gatan finns inte ens en trottoar: sjuvÄningshusen stupar rÀtt ner i körbanan. Hade Male bestÄtt av en stadskÀrna med anor frÄn medeltiden hade jag inte förvÄnats, men Maldivernas huvudstad Àr en modern skapelse: före 1930-talet fanns ingen stad, före 1970-talet fanns inga höghus. De snörrÀta gatorna har krympts i en förminskningsmaskin. Hela terminologin mÄste bytas ut. Aha, en bakgata! JasÄ inte, ni sÀger alltsÄ boulevard. Titta en grÀnd! Inte? Jag förstÄr, ni kallar det gata.
En leksaksstad med hus i legofĂ€rger: turkos, cerise, gult. De 80#000 stadsinvĂ„narna ryms pĂ„ mindre Ă€n tvĂ„ kvadratkilometer. Jag tittar in i de smĂ„ systugorna dĂ€r symaskinerna gĂ„r varma i den ljumma tropiska natten. Jag passerar belamrade skoaffĂ€rer, dĂ€r man riskerar att fĂ„ Ă€nnu fler skrapsĂ„r pĂ„ armar och ben om man fĂ„r för sig att knö sig in. Jag dricker lĂ€sk och kaffe â eftersom alkohol Ă€r bannlyst utanför hotellöarna â pĂ„ grottliknande kafĂ©er dĂ€r man hukar sig i dörrposterna. Jag joggar de fem kilometerna runt hela huvudstadsön pĂ„ 25 minuter. Jag traskar rundan mellan alla pĂ„bjudna turistattraktioner â FredagsmoskĂ©n, presidentpalatset, fiskemarknaden â pĂ„ en kvart.
Det Ă€r en stadsmiljö höljd i blĂ„ avgaser frĂ„n â kĂ€nns det som â lika mĂ„nga bilar och mopeder som det finns invĂ„nare. Vart Ă€r de pĂ„ vĂ€g? Ingenstans â mer Ă€n fram och tillbaka, en kilometer hit, femhundra meter dit. Jag fĂ„r en kĂ€nsla av att moppeförarna och bilisterna bara Ă€r ute och visar upp sina fordon i vĂ€ntan pĂ„ det osannolika â en bro till Indien, Sri Lanka eller Afrika.
Det Ă€r en stadsmiljö höljd i ett sagoskimmer som om den vore skapad av barnbokstecknaren Jan Lööfs lĂ„tsasstĂ€der i Sagan om det röda Ă€pplet och Skrot-Nisse. Koncentrerat, komprimerat â en vĂ€rld byggd för smĂ„ vuxna och barn.
Om Male Àr trÄngt sÄ Àr landet som helhet lÄgt. För att travestera en kÀnd svensk telefonoperatör: Andra lÀnder mÄ vara lÄga, men Maldiverna Àr Ànnu lÀgre. Högsta punkt över havsytan: tvÄ meter. Jag tittar ut över det transparanta havet genom de tonade rutorna pÄ den vita motorbÄten, som med tvÄ vrÄlande utombordare styr mot ön Vihaman Fushi och lyxhotellet Kurumba. Jag kliver i land och tittar förbluffat ner i vattnet frÄn bryggan: ett friluftsakvarium med fiskar i regnbÄgens hela spektrum i ett hav lika klart som i turistbroschyrerna. Tar av mig skorna och trampar i den knirrande vita korallsanden. Jag gör min första maritima observation: en armlÀngd ut frÄn den kluckande vattenlinjen simmar tvÄ halvmeterlÄnga revhajar, som ser sÄ nÀpet gulliga ut att jag fÄr lust att plaskande stega ut i det ljumma vattnet och klappa deras mörka fenor.
Miljoner tropiska strÀnder vÀrlden över aspirerar pÄ det devalverade epitetet paradis. Alltid Àr det nÄgot som inte stÀmmer. För mÄnga myggor, för hett och kvalmigt, för dammiga palmer. Men denna sand, detta hav, denna krispiga, ljusa skönhet gör att drömmen blivit synonym med verkligheten. Jag sjunker sakta ner mot korallrevet omsluten av ett hav sÄ varmt att det Àr svÄrt att avgöra var kroppen slutar och vattnet börjar. Ett djupblÄtt dunkel prickigt av skimrande ljusblÄ fiskstim, sorlande luftbubblor, vita koraller, puckelskalliga napoleonfiskar och nossvÀrdförsedda enhörningsfiskar. Jag stiger sakta upp mot ljuset med kÀnsla av ett hav som spritter, sprattlar och bubblar av liv, som om alla rapporter om utfiskning och döda havsbottnar vore drastiska överdrifter.
PÄ ön Hulumale byggs Maldivernas framtid. En ny stad som om tio Är ska rymma 50 000 invÄnare och dÀrmed Àr svaret pÄ problemet med trÀngseln i huvudstaden Male, 20 minuters bÄtresa bort. HÀr har schaktmaskiner höjt medelhöjden över havet till tvÄ meter, vilket tangerar önationens högsta punkt och ska klara av den höjning havsnivÄerna som enligt klimatforskarnas prognoser hotar att drÀnka de andra öarna.
Ljus, rymd, vidstrĂ€ckta tomma ytor. LĂ€genhetshus byggda med kortsidorna mot de breda gatorna. FritidsgĂ„rdar för ungdomarna, snabbköp, apotek, sjukhus. En perfekt planerad förort vars frid bara störs av de lĂ„gt brummande sjöflygplanen som sveper in med turister pĂ„ vĂ€g till och frĂ„n avlĂ€gsna hotellöar. âVĂ„rt samhĂ€lle, vĂ„rt ansvar â hĂ„ll det rentâ stĂ„r det pĂ„ en skylt. âLivet Ă€r gott, dela med dig av detâ stĂ„r det pĂ„ en annan.
PĂ„ 1970-talet var Maldiverna ett udda oexploaterat resemĂ„l för enstaka hippies och Ă€ventyrare. Ett decennium senare hade dagens turistpolitik formulerats och genomförts. De bebodda öarna fĂ„r bara besökas under dygnets ljusa timmar, efter klockan sex pĂ„ kvĂ€llen rĂ„der turistförbud. Hotellöarna â idag 73 stycken â skapade enligt principen en resort per ö och ingen bofast lokalbefolkning.
â Maldiverna vill inte bli ett nytt Thailand med överexploatering, droger och sex till salu, sĂ€ger Ruwan Fernando, som kommer frĂ„n grannlandet Sri Lanka och jobbat drygt ett Ă„r pĂ„ ett turistföretag i Male.
â Trivs du hĂ€r pĂ„ Maldiverna? frĂ„gar jag Ruwan.
â Jo, men det finns ingenstans att Ă„ka nĂ€r man Ă€r ledig. Hotellöarna Ă€r stĂ€ngda för alla utom de jobbar eller turistar dĂ€r, och fiskebyarna har inget att erbjuda en besökare. Vad Ă„terstĂ„r? Vatten! Man Ă€r instĂ€ngd av havet.
SjĂ€lv har jag efter ett par dagar pĂ„ Maldiverna svĂ„rt att upptĂ€cka nĂ„gra större skavanker. Men det Ă€r nĂ„got annat som retar mig. Jag sitter i coffeeshopen pĂ„ Kurumba och tittar pĂ„ de nyförĂ€lskade turistparen pĂ„ borden runtomkring. De ser inte mig. De ser bara varandra. HĂ€nder pĂ„ lĂ„r och runt midjor och fingrar som smeker guldkedjesmyckade halsar och lĂ„nga blonderade hĂ„rmanar. Paradiset mĂ„ vara vackert, skönt, avslappnande â men ocksĂ„ en plats dĂ€r man utan rĂ€tt sĂ€llskap snabbt kĂ€nner sig ensam.