I landet som är stort som Portugal, men till 99,7 procent består av vatten, beger jag mig först till Male, jordklotets minsta och mest kompakta huvudstad. Ett mikro-Manhattan där höghusen breder ut sig som en spikmatta ända ner till kajkanterna och den oändliga Indiska oceanen.
Resten av de 1 190 öarna – varav få har en omkrets på mer än en kilometer – är antingen obebodda, har en enda hotellanläggning eller en pytteliten fiskeby med några hundra invånare.
I landets enda riktigt urbana miljö ålar jag mig förbi andra fotgängare på den smala trottoaren längs Ameer Ahmed-gatan. Aj, där skrapade jag armbågen mot den skrovliga cementfasaden! Ursäkta, ni står på min fot! På andra sidan gatan finns inte ens en trottoar: sjuvåningshusen stupar rätt ner i körbanan. Hade Male bestått av en stadskärna med anor från medeltiden hade jag inte förvånats, men Maldivernas huvudstad är en modern skapelse: före 1930-talet fanns ingen stad, före 1970-talet fanns inga höghus. De snörräta gatorna har krympts i en förminskningsmaskin. Hela terminologin måste bytas ut. Aha, en bakgata! Jaså inte, ni säger alltså boulevard. Titta en gränd! Inte? Jag förstår, ni kallar det gata.
En leksaksstad med hus i legofärger: turkos, cerise, gult. De 80#000 stadsinvånarna ryms på mindre än två kvadratkilometer. Jag tittar in i de små systugorna där symaskinerna går varma i den ljumma tropiska natten. Jag passerar belamrade skoaffärer, där man riskerar att få ännu fler skrapsår på armar och ben om man får för sig att knö sig in. Jag dricker läsk och kaffe – eftersom alkohol är bannlyst utanför hotellöarna – på grottliknande kaféer där man hukar sig i dörrposterna. Jag joggar de fem kilometerna runt hela huvudstadsön på 25 minuter. Jag traskar rundan mellan alla påbjudna turistattraktioner – Fredagsmoskén, presidentpalatset, fiskemarknaden – på en kvart.
Det är en stadsmiljö höljd i blå avgaser från – känns det som – lika många bilar och mopeder som det finns invånare. Vart är de på väg? Ingenstans – mer än fram och tillbaka, en kilometer hit, femhundra meter dit. Jag får en känsla av att moppeförarna och bilisterna bara är ute och visar upp sina fordon i väntan på det osannolika – en bro till Indien, Sri Lanka eller Afrika.
Det är en stadsmiljö höljd i ett sagoskimmer som om den vore skapad av barnbokstecknaren Jan Lööfs låtsasstäder i Sagan om det röda äpplet och Skrot-Nisse. Koncentrerat, komprimerat – en värld byggd för små vuxna och barn.
Om Male är trångt så är landet som helhet lågt. För att travestera en känd svensk telefonoperatör: Andra länder må vara låga, men Maldiverna är ännu lägre. Högsta punkt över havsytan: två meter. Jag tittar ut över det transparanta havet genom de tonade rutorna på den vita motorbåten, som med två vrålande utombordare styr mot ön Vihaman Fushi och lyxhotellet Kurumba. Jag kliver i land och tittar förbluffat ner i vattnet från bryggan: ett friluftsakvarium med fiskar i regnbågens hela spektrum i ett hav lika klart som i turistbroschyrerna. Tar av mig skorna och trampar i den knirrande vita korallsanden. Jag gör min första maritima observation: en armlängd ut från den kluckande vattenlinjen simmar två halvmeterlånga revhajar, som ser så näpet gulliga ut att jag får lust att plaskande stega ut i det ljumma vattnet och klappa deras mörka fenor.
Miljoner tropiska stränder världen över aspirerar på det devalverade epitetet paradis. Alltid är det något som inte stämmer. För många myggor, för hett och kvalmigt, för dammiga palmer. Men denna sand, detta hav, denna krispiga, ljusa skönhet gör att drömmen blivit synonym med verkligheten. Jag sjunker sakta ner mot korallrevet omsluten av ett hav så varmt att det är svårt att avgöra var kroppen slutar och vattnet börjar. Ett djupblått dunkel prickigt av skimrande ljusblå fiskstim, sorlande luftbubblor, vita koraller, puckelskalliga napoleonfiskar och nossvärdförsedda enhörningsfiskar. Jag stiger sakta upp mot ljuset med känsla av ett hav som spritter, sprattlar och bubblar av liv, som om alla rapporter om utfiskning och döda havsbottnar vore drastiska överdrifter.
På ön Hulumale byggs Maldivernas framtid. En ny stad som om tio år ska rymma 50 000 invånare och därmed är svaret på problemet med trängseln i huvudstaden Male, 20 minuters båtresa bort. Här har schaktmaskiner höjt medelhöjden över havet till två meter, vilket tangerar önationens högsta punkt och ska klara av den höjning havsnivåerna som enligt klimatforskarnas prognoser hotar att dränka de andra öarna.
Ljus, rymd, vidsträckta tomma ytor. Lägenhetshus byggda med kortsidorna mot de breda gatorna. Fritidsgårdar för ungdomarna, snabbköp, apotek, sjukhus. En perfekt planerad förort vars frid bara störs av de lågt brummande sjöflygplanen som sveper in med turister på väg till och från avlägsna hotellöar. ”Vårt samhälle, vårt ansvar – håll det rent” står det på en skylt. ”Livet är gott, dela med dig av det” står det på en annan.
På 1970-talet var Maldiverna ett udda oexploaterat resemål för enstaka hippies och äventyrare. Ett decennium senare hade dagens turistpolitik formulerats och genomförts. De bebodda öarna får bara besökas under dygnets ljusa timmar, efter klockan sex på kvällen råder turistförbud. Hotellöarna – idag 73 stycken – skapade enligt principen en resort per ö och ingen bofast lokalbefolkning.
– Maldiverna vill inte bli ett nytt Thailand med överexploatering, droger och sex till salu, säger Ruwan Fernando, som kommer från grannlandet Sri Lanka och jobbat drygt ett år på ett turistföretag i Male.
– Trivs du här på Maldiverna? frågar jag Ruwan.
– Jo, men det finns ingenstans att åka när man är ledig. Hotellöarna är stängda för alla utom de jobbar eller turistar där, och fiskebyarna har inget att erbjuda en besökare. Vad återstår? Vatten! Man är instängd av havet.
Själv har jag efter ett par dagar på Maldiverna svårt att upptäcka några större skavanker. Men det är något annat som retar mig. Jag sitter i coffeeshopen på Kurumba och tittar på de nyförälskade turistparen på borden runtomkring. De ser inte mig. De ser bara varandra. Händer på lår och runt midjor och fingrar som smeker guldkedjesmyckade halsar och långa blonderade hårmanar. Paradiset må vara vackert, skönt, avslappnande – men också en plats där man utan rätt sällskap snabbt känner sig ensam.