Malin Ström: "Hon var en person som hade förlorat allt"

"Jag lärde känna Fadime genom ett tjejprojekt jag drev i Uppsala. Jag fick höra talas om hennes situation genom en nära släkting till henne, och ville bidra med det jag kunde.
Jag träffade Fadime första gången 1998 på ett kafé i Uppsala tillsammans med hennes pojkvän Patrick. Jag rös av tanken på den
situation de hade hamnat i, och tänkte att det var tur att de hade varandra.
Senare samma år sker det som inte får hända.

Patrick dör i en bilolycka samma dag de ska flytta ihop. Jag förstod att Fadime nu hade förlorat allt, både sin familj och den hon älskade och hade gett upp allt för.
Jag kände inte att jag stod henne tillräckligt nära för att våga ringa, men jag ville visa att jag brydde mig om henne så jag skrev ett brev. Hon återkom direkt.
För oss blev det starten på en ny typ av relation som utvecklades till en nära vänskap. Vi lyfte varandra och hjälpte varandra.
Men mest av allt var vi bara Malin och Fadime som umgicks, fikade, pratade om allt och fick varandra att skratta.

Några år senare, 2001, fick Fadime en fråga från Rädda Barnen om hon kunde hålla tal på ett av deras måndagsmöten. Hon bad mig om hjälp att formulera talet. Vi satt hemma hos mig och jobbade i tre dagar och under de dygnen pratade vi inte om något annat än situationen för hennes familj, vad hon hade varit med om och vad hon ville, drömde om, tänkte och kände. Det var först då som jag förstod hela problematiken kring hederskulturen.

Hon fick mig att förstå i hjärtat varför hon trots allt som hänt fortfarande talade så väl om familjemedlemmar och älskade dem så högt. Det var inte så svart eller vitt som jag hade trott innan. Hon kastade sig om min hals och kramade mig och sa: Malin, du har äntligen förstått! Jag glömmer aldrig den stunden.
I november 2001 fick Fadime en ny fråga om att hålla tal – på ett seminarium i riksdagshuset. Hon tvekade, men eftersom det skulle vara flera inflytelserika deltagare med, som integrationsminister Mona Sahlin, så valde hon att ställa upp. Men hon hade själv ingen önskan att synas mer i offentliga sammanhang, och ett villkor för att ställa upp var att hon inte skulle finnas med i programmet.
Fadime ville lyfta upp de problem som hon och många andra invandrarkvinnor lever i, och hon kämpade för att myndigheterna inte skulle likställa de här fallen med våld och hot mot svenska kvinnor. Hon ville också få oss svenskar att förstå situationen för hennes familj.

Tyvärr var Mona Sahlin inte där när Fadime höll sitt tal, hon dök upp först senare på dagen. Mona kunde inte ta del av hennes budskap på plats, och det gjorde Fadime ledsen. Jag tog därför kontakt med Mona dagen efter mordet, och träffade henne i Uppsala på minnesstunden på Stora Torget för att ge henne talet.
Under de fyra år jag kände Fadime förändrades hon inte. Trots allt som hon hade förlorat fortsatte hon ändå med en positiv livssyn. Hon hade självdistans och humor och fick mig att skratta. Hennes sprudlande energi smittade av sig. Hon hade lätt för att få kontakt med andra människor men var samtidigt lite charmigt blyg.

Den där kvällen i januari skulle hon komma till mig i Uppsala för att sova över efter att ha tagit farväl av sina två yngre systrar och sin mor. Jag var glad för att hon fick umgås med dem som hon älskade så högt. Men Fadime var en punktlig person och bra på att höra av sig. När klockan närmade sig elva på kvällen började jag att skicka sms och ringa, men fick inga svar. Vid fyratiden somnade jag oroligt. Jag blev väckt av min pappa
tidigt på morgonen som hade läst om skottlossningen på text-tv.

Veckan efter mordet tog jag farväl av Fadime på bårhuset och svor vid hennes kropp på att aldrig glömma henne och på att föra hennes talan vidare. Någon månad senare började jag arbeta på Stiftelsen Kvinnoforum.
Även om jag har bytt inrikting på mitt arbete i dag följer jag frågan. Min uppfattning är att det inte har hänt så mycket. Jag hoppas att tioårsdagen av mordet gör att frågan lyfts upp på beslutsfattarnas prioriteringslista, för det finns fortfarande många flickor och kvinnor som inte syns och som inte har en röst.”