Det visar en undersökning av föräldrasamtal med telefonsjuksköterskor, som publiceras i nätupplagan av facktidskriften Journal of telemedicine and telecare.
– Resultaten talar för att telefonsjuksköterskorna skulle behöva förbättra sin jämställdhetskompetens. Förmodligen skulle det också vara bra om fler manliga sjuksköterskor anställdes vid sjukvårdsrådgivningen, säger barnsjuksköterskan Elenor Kaminsky, doktorand Vid Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap, Uppsala universitet.
Föräldrar som ringer om sina barn utgör uppemot hälften av alla samtal till sjukvårdsrådgivningen. Men trots att sådana samtal är så vanliga har få studier gjorts kring innehållen i dem. För att närmare undersöka detta spelade forskarna in och analyserade 110 samtal som elva kvinnliga telefonsjuksköterskor hade med föräldrar som ringde när ett barn var sjukt.
– Att samtliga telefonsjuksköterskor i studien var kvinnor berodde på att det inte fanns några manliga sjuksköterskor anställda vid den studerade sjukvårdsrådgivningen när studien gjordes. Fortfarande är få manliga sjuksköterskor anställda vid sjukvårdsrådgivningar i Sverige, säger Elenor Kaminsky.
Analysen av samtalen visar att det finns en kvinnlig dominans även när det gäller vem av föräldrarna som ringer sjukvårdsupplysningen när barnet är sjukt. I nästan tre fjärdedelar av fallen var det barnets mamma som ringde. Ett viktigt syfte med sjukvårdsrådgivningen är att fungera som ett slags filter i vårdkedjan, så att de som inte har någon påtaglig nytta av läkarhjälp ska kunna klara av att på egen hand klara vården under sjukdomstiden. I närmare hälften av de analyserade samtalen gav telefonsjuksköterskan enbart egenvårdsråd och hänvisade inte vidare till läkare eller någon annan form av vård för barnet.
– Det är dock anmärkningsvärt att förälderns kön hade betydelse för om telefonsjuksköterskorna gav egenvårdsråd eller hänvisade vidare till läkare. I mer än hälften av fallen fick mammorna egenvårdsråd, medan däremot närmare två tredjedelar av papporna hänvisades vidare till läkare, säger Elenor Kaminsky.
Eftersom både mammors och pappors samtal med sjukvårdsrådgivningen oftast gällde öronbesvär, hudåkommor och feber har hon svårt att tro att dessa skillnader förklaras av att barnen var sjukare när papporna ringde jämfört med när mammorna kontaktade sjukvårdsrådgivningen.
– En förklaring kan vara att telefonsjuksköterskor, vilket en tidigare undersökning visat, tycker att det är lättare att prata med mammor än med pappor. Det kan ge en osäkerhet vid samtal med pappor som leder till att de hänvisas vidare. Det finns också studier som visar att pappor oftare propsar på att barnet ska undersökas av läkare. Detta bör dock undersökas närmare i fortsatta studier, säger Elenor Kaminsky.