"Man känner sig lite annorlunda när man är troende"
- Min tro är en gåva, säger Annicka Wänn med inlevelse.Annickas pappa är katolik och hennes mamma har konverterat till katolicism. - Jag är konfirmerad och jag tror på ett möte med Kristus i himlen. Han finns där, berättar Annicka.
Annicka Wänn tänder ljus i Sankt Lars kyrka.
Foto: Per Lundström
- Det är helt naturligt för mig att ha min tro.
Vi sitter i Sankt Lars kyrka i ett rum som har en skolaktig miljö. Utanför ser kyrkan ut som en vanlig byggnad. En gudstjänst ska börja om en halvtimme. Några personer har redan anlänt och en präst och en nunna beger sig in i kyrksalen.
- De tio budorden är logiska och de hjälpte mig bilda en uppfattning om vad som är rätt och fel, säger Annicka. Man har även ett personligt ansvar. Vad man själv har gjort har man ansvar för. Min tro har naturligt hjälpt mig fatta beslut. Man känner sig lite annorlunda när man är troende, säger Annicka.
I Sverige finns ungefär 165 000 katoliker.
- Men att vara minoritet behöver inte vara negativt. Istället stärker det tron och ökar gemenskapen mellan de som är katoliker, säger Annicka.
Hon tycker att det finns en del fördomar mot kristna som är troende.
- Folk tror att kristna generellt är väldigt annorlunda. Folk tror att vi inte får festa, att vi är tråkiga, att vi är tvungna att be varje dag, att vi är emot all vetenskap och att vi är en konstig grupp människor som står utanför samhället. Tvärtom är vi mycket aktiva i många olika delar av samhället exempelvis inom de politiska partierna.
Hon berättar att många av hennes vänner är icke-troende och att de kommer väl överens och kan umgås som vanligt.
- En kompis till mig dömde faktiskt ut mig förut när vi inte kände varandra. Men när vi senare började prata så ändrade hon sin uppfattning om mig och vi blev vänner till slut, säger Annicka och skrattar. Hon är en bra vän.
- Jag känner mig inte särbehandlad eller utanför fast det kan finnas några som tror att jag är ska särbehandlas eller är utanför eftersom jag är troende. Men jag tror att när de väl pratat med mig så ändras deras uppfattning.
Gudtjänsten ska börja och vi beger oss väldigt tyst in i kyrksalen där det redan sitter ett tjugotal personer. Annicka tar lite heligt vatten på fingertopparna, går ner på ett knä och gör korstecknet inför tabernaklet där katoliker tror att Kristus finns närvarande. Vi får en liten blå broschyr där det står vad som ska sägas så att vi kan hänga med. I början kändes det lite obehagligt eftersom man var där men man deltog inte, men under ceremonin fanns en del som kallas fridshälsningen där man skulle skaka hand med varandra och då kände vi oss varmt välkomna.
Så jobbar vi med nyheter