Den 22 december 2009 träffade Rose-Marie en läkare för uppföljningssamtal. Tre veckor tidigare hade hon åkt in till psykakuten på grund av tilltagande nedstämdhet och tankar på att ta sitt liv. Innan hon åkte in till akuten tog hon 30 stycken ångestdämpande tabletter. Det var allt hon hade hemma. I journalen beskriver läkaren Rose-Marie som en kvinna med mångåriga besvär och återkommande depressivitet. Rose-Marie berättar själv att hon just nu känner sig väldigt nedstämd och orolig. Hon har börjat må sämre den senaste tiden och känner att allt är hopplöst.
I journalen skrivs att Rose-Marie har ett välvårdat yttre, är orienterad och håller den röda tråden. Under deras samtal är hon flera gånger nära till gråt under samtalet, men risken för att hon ska ta sitt liv bedömer läkaren som låg. Hon har tidigare försökt ta sitt liv tio gånger.
Rose-Marie är ordinerad att vid behov ta 30 stycken tabletter om dagen. Eftersom att det är två dagar kvar till julafton och Rose-Marie oroar sig för att julen inte ska bli som hon tänkt sig får hon 60 stycken extra att ta vid behov. De kommer överens om att en sjuksköterska ska ringa Rose-Marie den 30 december.
När den dagen väl kommer skriver sköterskan i journalen att hon har försökt ringa Rose-Marie flera gånger, men inte fått något svar. Den 8 januari ringer en annan sköterska flera gånger, men får inte heller något svar.
Den 19 januari får läkaren ett meddelande i sitt fack om att Rose-Marie har avlidit. Hon hittades död fyra dagar efter julafton. Den 20 januari så begraver jag Rose-Marie, min mamma.
Att säga att sorg går över är lögn. Men man lär sig att hantera sorgen, så har det åtminstone varit för mig. Utan att veta säkert gäller det nog de flesta psykiska problem som finns. Vissa går över snabbt och andra är mer långvariga. Oavsett så behöver många hjälp. Hjälp för att hitta rätt eller hjälp för att hitta verktygen för att kunna bearbeta.
Min mamma var inte och är inte ensam. Under arbetet med den här serien har jag läst om och pratat med söner, döttrar, föräldrar och andra närstående som upplevt precis det som jag har upplevt. Många av oss får aldrig svar på vad som faktiskt hände och än mindre hur det kunde hända. Samtidigt är det kanske inte det viktigaste. Det viktigaste är svaret på hur vi ska förhindra att fler ska drabbas.
Psykisk sjukdom är precis som namnet antyder en sjukdom. Det är ingens fel att någon är eller blir sjuk. Det har sagts många gånger förr men vi måste prata om psykisk sjukdom. Alla sjukdomar går inte att bota, men i princip alla sjukdomar går att lindra och just därför måste vår psykiatri fungera.