"Man måste gå ensam"

Det är ett hårt uttalande, som så många andra av Nietzsche på samma tema: Du själv allena. Det är vad livet handlar om. Så ock Mariannes Fredrikssons nya bok.

Kärlek ingen bot mot ensamhet
I centrum står kärleksparet Jan och Angelika. Han — en framgångsrik doktor i genteknik, med starkt hävdelsebehov. Hon — en känslig, ung kvinna med intuition, en som "ser". Kan de mötas?
Nja, det är tveksamt. Inte ens kärlek hjälper mot vår tids ensamhet i massan. I varje fall inte kärleken i sin romantiska form:
— Den är så orealistisk, säger Marianne Fredriksson, så fylld av projektioner. Och med tiden växer besvikelserna. Han var inte den jag trodde. Hon fyllde inte mina behov. Den djupa, nästan kroppsliga kärlek som vi har till våra barn. När kan du känna den för en karl?!
Varför har vi så svårt att släppa våra drömmar om kärlek?
— Skräcken för att mista varann. Rädslan för ensamhet driver oss. Men det är verkligen inte någon bra grund för en relation! Det leder till att vi lever genom någon annan.

Fasar för vintern
Hon har själv nyligen skilt sig, efter över femtio års äktenskap.
— Det var tragiskt, som alla skilsmässor, konstaterar hon sakligt. Men samtidigt levde vi ju länge separerade, eftersom han var på sjön fram till pensionen. Egentligen har jag aldrig haft det så bra som nu. Men jag ber till Gud varje dag att han ska ge mig en ny bok. För jag fasar för den långa, mörka vintern. Och ut i världen vill jag ju inte.
Ja, det stod ju till och med på löpsedlarna för några år sen: Den världsberömda författarinnan är folkskygg.
— Jag går aldrig ut, bekräftar hon nu. Jag kan inte visa mig nånstans utan att folk kommer fram och säger de sötaste saker. Och alla brev! Vad svarar man?

Känner sig utanför
Så du känner dig utanför, som Angelika i romanen?
— I hög grad. Jag är två människor. Den ena är den där kända författaren. Den andra är den Marianne jag alltid har varit. Lite rädd, lite ful, lite blyg och lite gammal.
Hon visar på en tavla på väggen, gjord av Monica Eskedahl. Det är den som är omslaget till nya boken: Två röda profiler med en dramatisk himmel bakom. Eller en gyllene pokal mot röd fond. Allt beror på hur man betraktar det, vad man koncentrerar sig på.
Vi sitter med var sin kaffekopp i hennes skrivstuga i Österskär. Det är här hon skapar sina framgångsrika berättelser, med utsikt över den iskalla, runda poolen i den överdådiga trädgården.
Det var länge sen vi sågs — men hon är sig förvånansvärt lik: Den intensiva, grå blicken. Det hesa skrattet. Gesten med handen genom håret. Cigaretterna. Hon är öppen och pratsam, precis som förr. Det är bara knäna som är lite stela. Men så är hon ju också 77 år fyllda.
I många år var vi arbetskamrater på Svenska Dagbladets Idagsida. Eller rättare sagt, Marianne var min chef. Så gott som varje morgon hämtade hon upp mig på vägen till tidningen, eftersom vi bor i samma väderstreck, i utkanten av Stockholm. Där satt vi i bilens bubbla och samtalade timme ut och timme in — ungefär på samma sätt som hennes romanfigurer — om livet och döden och verkligheten och meningen med det hela.

Brist på solidaritet
Det är tjugo år sen, nu. Vad är det som hänt sen dess?
— Det har bara blivit värre. Kommersialismen. Individualismen. Globaliseringen. Vad jag är rädd för, säger Marianne, det är att vi nu ser ett återtåg till den gamla kristendomen. Nöden är ju så stor. Och kristendomen är vad vi har. Och den är dömande. Det är den första kulturen som slog fast syndbegreppet.
Vart ska vi då ta vägen med vår ensamhet?
— Det kan jag inte svara på. Man måste gå ensam. Hela tiden ta tillbaka sina projektioner, stå för den man är. Det tror jag på. Det finns annat än romantisk kärlek. Det finns vänskap, människor som man möter i väldig värme. Man får ta vara på det. Och inte jaga ?
Kanske, funderar hon, beror de mörka tongångarna i den nya romanen också på att den skrevs under Irakkriget.
— Men titta bara på vad som hänt under de senaste decennierna. Allting bara handlar om pengar, pengar. Vart tog det vägen — engagemanget för u-länderna, försöken till integration, solidariteten? Det finns så lite förhoppningar. Var och en ska skapa sin värld. Jag blir väldigt ledsen när jag hör att det inte finns några ungdomar som är så individualistiska som de svenska.
Men är det inte det Nietzsche menar, att varje förändring börjar med en själv?
— Jovisst. Men för många är det som för Angelika i boken, det finns ingen plats för dem i den här världen. Vi är många som inte hör hemma här.