För ungefär en månad sedan reste jag med tåget mellan Uppsala och Karlstad. Kupén var sånär fullsatt. Men platsen bredvid en nunna var ledig. Vi började prata och jag fängslades snabbt av hennes närhet till skratt. Jag hade inte förväntat mig att en nunna skulle ha humor. Vårt möte gjorde intryck och lämnade mig nyfiken.
Nu har jag sökt upp syster Dorothea på Mariasystrarnas kloster i centrala Uppsala. Även denna gång är hon klädd i den karaktäristiska grå ordensdräkten.
– Folk brukar lägga märke till min dräkt och fråga var jag kommer ifrån? Hur det är att vara syster och vad vi sysslar med egentligen? Det händer även att vissa ser lite konstigt på mig ibland och frågar om jag verkligen är nunna. Oftast är det tonåringar som vill spela lite tuffa inför sina gäng, säger hon.
Skillnaden mellan livet i och utanför klostret är inte så stor. I klostret inleds dagen med frukost och sedan börjar arbetsdagen. Två gånger i veckan gör hon hembesök hos sjuka och gamla. Annars är det mycket praktiskt arbete i församlingen som kursarbete eller stödsamtal. Men att allt skulle vara rofyllt i ett kloster är en sanning med viss modifikation.
– Livet är naturligtvis lika konfliktfyllt och aktuellt för oss. Vi fem som bor här är ju från olika generationer. Jag har precis fyllt 60 och den äldsta är 86. Ibland har vi olika åsikter helt enkelt. Men det finns så klart även ett visst lugn och en harmoni.
Vad gör du när du är ledig?
– Oftast vilar jag eller går promenader. Just nu läser jag en deckare av Analdur Indridason. Naturligtvis händer det att jag går på bio och restaurang. Men oftast bara om jag följer med någon i församlingen som behöver stöd eller samtal. Annars tycker jag väldigt mycket om musik. Imagine och All you need is love av Beatles är två favoriter.
Dorothea som var äldst av sex syskon fick ofta hjälpa till på familjens gård i norra Tyskland. Efter grundskolan flyttade hon hemifrån och fick arbete som biträde på ett sjukhus. Sedan utbildade hon sig till sjuksköterska.
– Jag kände mig ganska bunden hemma och ville frigöra mig från alla förpliktelser. Mina föräldrar är troende. Men kyrkan och Gud kändes inte så viktiga längre. Detta var ju i mitten av 1970-talet då diskoteken växte fram. Jag dansade nästan varje kväll. Beatles, Rolling Stones och Simon & Garfunkel var och är fortfarande mina favoriter.
Arbetet på sjukhuset gjorde att Dorothea började fundera över existentiella frågor.
– Jag var ung och levde livet. Men helt plötsligt mötte jag en helt annan sida av livet. Jag började fundera över hur jag kunde hjälpa patienterna med deras lidande.
Men steget från att vilja hjälpa människor med deras lidande till att avlägga klosterlöfte känns ganska långt?
– Ja det är långt, fast ändå inte så långt. Jag visste inte hur jag skulle hantera allt lidande. Vissa frågor kan man inte lösa materiellt. Jag vet inte riktigt varför, men en dag gick jag in i en kyrka. Där kunde jag lämna mina funderingar kring patienternas lidande till Gud genom bönen. Den tryggheten gjorde att jag slutligen bestämde mig för att avlägga klosterlöfte och bli nunna.
Hon tittar på sin dräkt och förklarar att det är den enda ägodelen som är hennes egen. Allt annat äger de tillsammans i kommuniteten. Men det bekymrar henne inte. Snarare betraktar hon dagens prylsamhälle med en viss skepsis. Och tror att vi skulle bli lyckligare om vi brydde oss mer om varandra och vår egen livskvalitet i stället.
– Ägandet är en form av beroende. Jag märker själv hur påverkad jag blir. Sedan församlingen skaffade en Iphone känner jag mig mycket mer bunden vid tekniken. Ibland kommer jag på mig själv med att titta mailen även när jag är ledig. Men självklart tycker jag att det kan vara kul att exempelvis gå på Ikea och titta på tyger och kontorsmaterial.
Att skaffa barn och familj är en naturlig del av livet för många människor. Att någon frivilligt väljer bort närheten i en kärleksrelation kan därför vara svårt att förstå.
– Man slutar ju inte vara människa bara för att man går i kloster. Längtan efter barn kommer då och då. Jag hade en pojkvän under tiden jag studerade. Så det är ju inte det att jag inte haft någon chans att skaffa familj. Det viktiga är hur man hanterar sin längtan och inte förtränger den. Jag måste påminna mig själv om att jag valt detta liv av egen fri vilja när det blir jobbigt.