"Man tog inte våra varningar på allvar"

Det är dagen före begravning och sonens föräldrahem är fyllt av blommor. Sorgen svår. Levande ljus brinner runt porträttet på sonen som pojke, tonåring, vuxen. Han var deras enda barn och de har ännu inte kunnat få något svar på vad som gjorde att han tog sitt liv på häktet i Uppsala. De vill berätta sin version med förhoppningen om att något liknande inte ska ske igen.

– Vi talade om för personalen att han mådde dåligt. Jag som är hans mor såg det. Men man tog det inte på allvar. Häktespersonalen har ansvar för att de häktade mår bra. Någonstans har ett fel begåtts, annars skulle han inte varit död, säger modern.
Sonen, 27 år gammal, var en av flera som häktades misstänkt för delaktighet i ett mordförsök på en 50-årig man från Tierp och hans 17-årige son i november förra året. 27-åringen satt sedan tre månader med så kallade restriktioner. Det innebär att han var avskuren från omvärlden i stort sett hela dyngnet för att inte kunna påverka utredningen.

Fadern säger att han förstår att det är nödvändigt med restriktioner och att det krävs en viss byråkrati för det.

– Men varför kan man inte släppa lite på restriktionerna när någon mår så dåligt. Vi har hört att han bad att få träffa sin utredare klockan åtta samma dag som han avled, men han fick inte det. Två timmar senare hittades han död. Om han hade fått prata med någon, vakter, sin advokat eller vem som helst så är jag säker på att han hade levt i dag, säger han.

Sverige har fått skarp internationell kritik för kriminalvårdens stränga restriktioner och för att häktningstiderna är långa. I början av februari i år presenterade Åklagarmyndigheten på uppdrag av Riksåklagaren en rapport med förslag på lättnader för att förbättra förhållandena och öka de social kontakterna för att minska pressen på de häktade.

Föräldrarna tror att det hade kunnat rädda hans liv.
– Han var en mycket social person Han orkade inte med isoleringen. Det är extremt påfrestande att sitta ensam månad efter månad, säger de.

Föräldrarna är också kritiska till att de bara fick träffa sonen vid tre tillfällen. En halvtimme varje gång.

– Och vi fick bara prata svenska med honom. Det var svårt utan tolk. Dessutom satt två personer med och bevakade vad vi sade. Vi fick inte prata om vad som hänt. Vi kunde knappt säga något till varandra.

Efter sonens död träffade de ledningen för häktet. De hade många frågor: hade sonen fått tala med personal, läkare, kuratorer? Hade han fått medicin som hjälp? Åt han?

– Vad vi vet så slutade han gå ut se sista veckorna. Men vi har inga svar alls, säger föräldrarna.

Enligt Jennie von Alten som är kriminalvårdschef i Uppsala län pågår en utredning som 27-åringens död. Innan den är klar kan hon inte uttala sig om fallet eller om något fel begåtts vid häktet.

Vilket ansvar har ni för de häktades liv och hälsa?
–  Det är vårt uppdrag och vi arbetar preventivt för att förhindra just självmord. Varje häktad person genomgår en screening för att ta reda på om det finns tecken på att de kan komma att skada sig eller ta sitt liv. Vi gör en medicinsk bedömning och har hjälp av läkare och psykologer, säger hon.

Vad gör ni för att minska isoleringen?
– Vi jobbar hela tiden med isoleringsbrytande verksamhet. Här finns två sjuksköterskor, en präst och uppsökande verksamhet som de häktade kan ta kontakt med när det känner ångest och oro. De kan också prata med häktespersonalen.

Tycker du ni lyckas med jobbet?
– Jag har svårt att uttala mig om det. Vi gör vårt bästa för att de häktade ska må så bra som möjligt under de omständigheter som är. Men vi styr inte över de intagnas restriktioner och häktningens längd. Inte heller över besök och hur de ska vara utformade. Det gör polis och utredare, säger Jennie von Alten.

27-åringens självmord är det första som inträffat på det nya häktet i Uppsala.