Mardrömmen började efter misshandeln
Johan Wennerströms möte med gatuvåldet lade stora delar av hans liv i spillror. Upplevelsen av rättsprocessen blev inte mycket bättre. I arton månader pågick utredningen och när rättegången väl hölls hade det enda vittnets minnesbilder bleknat.
För Johan Wennerström började mardrömmen efter misshandeln.
Foto: Rolf Hamilton
- Det känns som om jag blivit dubbelt överfallen - först av gärningsmannen, sedan av myndigheterna.
29 maj 2008, tidig kväll. Johan Wennerström är på väg nedför trappan från en restaurang vid Stora Torget i Uppsala. Kvällen är ung och vårkvällen varm. Hans nästa minnesbild: ett okänt ansikte över honom säger att ambulansen är på väg. Nästa svaga minne: hemma, med telefonen i hand. Till slut vaknar han upp i en säng på Akademiska sjukhuset, nedblodad. Två poliser försöker få honom att minnas vad som skett. Själv har han ingen aning och tror att han fallit i trappan, trots att han inte var mer än måttligt berusad, efter tre-fyra starköl under eftermiddag och kväll.
Med hjälp av vittnen och poliser rekonstruerades det troliga händelseförloppet, som i korthet ser ut så här: på torget såg Johan Wennerström en man i bråk med två kvinnor. När han gick emellan för att skydda kvinnorna riktade gärningsmannen sin vrede mot Johan Wennerström, som blev nedslagen och sparkad när han låg på marken. Blödande och svårt omtöcknad klev han på en stadsbuss, i stället för att invänta ambulansen. Han reste hem till bostaden där han kom till sans så pass mycket att han själv larmade ambulans. På sjukhuset kvicknade han till sent på kvällen.
Halv fem på morgonen fick han åka hem.
- Jag var oerhört skärrad när jag vaknade upp på sjukhuset, och förstod inte vad som hänt. Först när polisen kom och höll förhör insåg jag att någon misshandlat mig. När jag kom ut från sjukhuset var jag förvirrad och hade en fruktansvärd huvudvärk. Jag tog en taxi hem, men tvingades återvända när jag blev sämre.
Dagen efter kunde Johan Wennerström läsa i tidningen om händelsen på torget, men än i dag, ett och halvt år senare, har han inga egna minnen av den. Däremot har den satt andra tydliga spår. Han har ständig huvudvärk, återkommande migränanfall, är känslig för ljus och höga ljud och har fått synrubbningar. När han bläddrar i handlingarna som han samlat på sig under rättsprocessen kisar han med ögonen för att se.
Hans kortminne är dåligt, namn och telefonnummer faller bort. Han har blivit lättretlig. En kvarglömd kaffekopp på matbordet kan räcka för att väcka irritationen.
- Inget av detta fanns innan misshandeln. Läkarna säger att huvudvärken sannolikt inte försvinner. Nu måste jag lära mig hantera situationen. Min enda tur är att jag lever med världens bästa tjej och styvdotter. Utan dem hade jag inte orkat med den här resan, säger han.
Johan Wennerström ger inte intryck av att vara pessimist eller ens särskilt bitter. Tvärtom. Han återkommer flera gånger till att han inte känner hat mot gärningsmannen eller ilska personligen mot de myndighetspersoner som hanterat hans fall.
Det är i stället bristen på information, medmänsklighet och tydlighet i rättskedjan som får honom att tala med en uppdämd vrede, så att rösten nästan sviker. Annars är han lågmäld, saklig och kan rentav skratta åt sitt elände, trots att han inuti är märkt av det som hänt.
Händelsen på torget var början på en lång vandring inom rättsapparaten för Johan Wennerström. Den tog slut i november i år, efter nästan 18 månader.
Den åtalade mannen fälldes av Uppsala tingsrätt för flera andra våldsbrott, men friades från åtalet för grov misshandel av Johan Wennerström. Det enda vittne som trätt fram och berättat om misshandeln kunde under rättegången inte längre minnas detaljerna, eftersom det gått så lång tid.
Själv har han inget agg mot vittnet för att hon inte kunde stödja honom:
- Hon visade civilkurage när hon ingrep och berättade vad hon sett. Nu minns hon inte lika bra och ska förstås säga det i rättegången, det är så ett vittne ska uppträda. Jag kan bara förbanna att det tagit så lång tid innan rättegången hölls.
Bevisningen ansågs för svag. Johan Wennerström har ingen minnesbild av gärningsmannen. Åklagaren bedömde att det inte skulle bli någon annan utgång i hovrätten och överklagade inte domen.
Den friande domen var bara en i raden av besvikelser för Johan Wennerström. Han har samlat på sig en lista med motgångar och invändningar mot hur rättsprocessen fungerat.
I grunden handlar det om bristen på tydliga besked och förklaringar. Han upplever att han ibland bemötts med nonchalans eller rentav fått en avhyvling när han ringt och frågat om sitt ärende. Samtidigt påpekar han att det finns inblandade, som polisens utredare, som tagit sig tid att förklara.
-Jag förstår att det inte är juristernas jobb att vara psykologer, men de måste inse att de jobbar med människor, inte bara med ett fall eller ett målnummer, säger han.
Domen innebär att Johan Wennerström inte får skadestånd. Från en vanlig lön som parkeringsvakt har han i dag en betydligt blygsammare ekonomi som sjukskriven med höga vårdkostnader. Nu gäller det, säger han, att inte bli bitter, och att lägga allt bakom sig. Han hoppas få tid för smärtrehabilitering och ska närmast på sjukhusbesök för sitt sviktande minne.
Om han inte gripit in den där vårkvällen hade livet sett mycket annorlunda ut. Ändå säger han med eftertryck att han skulle ha gjort samma sak i dag:
- Jag är uppfostrad till att ställa upp, det sitter i ryggmärgen. Vilket samhälle skulle vi annars få, om vi inte griper in och hjälper varandra? Det sorgliga är att jag inte längre riktigt kan tro att samhället stöttar den som tar ansvar, när andra far illa.
Så jobbar vi med nyheter