Mitt i allt mörker i nyhetsrapporteringen pÄ olycksdagen fanns det ljusglimtar. Modiga rÀddningsarbetare hyllades och snart kom intervjuerna med de första överlevarna. De som till slut skulle visa sig vara 137 stycken. Vissa fick nÀrmast kÀndisstatus, medan andra höll en lÄg profil.
â Det har ringt journalister ibland om intervjuer, men jag har alltid sagt nej, berĂ€ttar Marianne Ehn nĂ€r vi trĂ€ffar henne hemma i lĂ€genheten i centrala Uppsala.
Nu har hon bestÀmt sig för att göra ett undantag, men hon avböjer fotografering.
PÄ spiselkransen i vardagsrummet finns foton pÄ hennes fyra barnbarn och pÄ sekretÀren ett pÄ maken Wolter. Wolter Ehn var forskare vid Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala och hösten 1994 skulle han och tvÄ kolleger besöka ett par forskare i Tallinn.
â Esterna hade varit hĂ€r tidigare och hĂ€lsat pĂ„, berĂ€ttar Marianne Ehn, som sjĂ€lv följde med pĂ„ resan.
De skulle bara vara borta tre dagar och de brydde sig knappt om att informera sina vuxna barn om att de skulle ivÀg.
â Jag minns att Wolter frĂ„gade och att jag svarade att jag hade pratat med ett av barnen. DĂ„ tyckte vi att det rĂ€ckte, berĂ€ttar hon.
Efter en trevlig dag i Tallinn klev de tisdagen 27 september ombord pÄ olycksfÀrjan. Marianne Ehn har med Ären lyckats fylla i fler och fler luckor av vad som hÀnde den dÀr natten.
De vaknade av att bÄten krÀngde till och av ljudet frÄn glas som rasade ned och krossades inne pÄ toaletten. Men de bodde högt upp i bÄten, och kunde lugnt ta sig upp pÄ dÀck.
â Jag sĂ„g inte nĂ„gra hemskheter med folk som klĂ€ttrade pĂ„ varandra och bad om hjĂ€lp som en del andra har berĂ€ttat om. SĂ„ det har jag sluppit ha mardrömmar om.
Folk langade flytvÀstar till varandra. LivbÄtarna fungerade inte, men plötsligt lÄg en uppblÄst flotte framför dem som det bara var att kliva i. Flotten rutschades sedan ned efter fartygets sida. Wolter och Marianne Ehn höll varandra i handen, men tappade greppet nÀr flotten slog runt vid havsytan och de hamnade bÄda i vattnet.
â Det var kolsvart sĂ„ vi kunde inte se varandra. Men vi ropade till varandra ett par gĂ„nger. Tredje gĂ„ngen fick jag inget svar. DĂ„ förstod jag att han var borta, sĂ€ger hon.
SjÀlv fick hon hjÀlp upp pÄ en annan flotte. Det blev mÄnga timmar i flotten den natten. De sÄg fÀrjor och helikoptrar, men det dröjde innan de fick hjÀlp.
â Det var en man, jag tror han var norrman. Han petade pĂ„ mig flera gĂ„nger och sa Ă„t mig att inte somna. Han behöll fattningen pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Han hittade en lysraket som han tĂ€nde och höll framför sig. Vi blev rĂ€dda att det skulle börja brinna och skrek Ă„t honom att slĂ€nga ifrĂ„n sig den. Men det var sĂ„ Isabella hittade oss.
Viking Isabella hade anslutit till olycksplatsen pÄ sin vÀg frÄn Stockholm till Helsingfors. Genom att sÀnka ned en egen flotte med tvÄ besÀttningsmÀn i kunde de med stor möda rÀdda 16 Estoniapassagerare ombord pÄ Isabella. Marianne Ehn ansÄgs dock vara i sÄ dÄligt skick att hon senare flögs till sjukhus i à bo. Hon hade en kroppstemperatur pÄ 30 grader, var svullen och blÄslagen och fick tillbringa de kommande 20 dagarna pÄ sjukhus.
Av de nÀstan 1 000 personer som befann sig pÄ Estonia nÀr fartyget fick slagsida var det sannolikt bara runt 200 som över huvud taget hann ta sig ut pÄ dÀck innan fartyget sjönk. De flesta var relativt unga. Som 59-Äring var Marianne Ehn den Àldsta kvinnan som överlevde katastrofen.
â Men det beror ju bara pĂ„ en serie lyckliga omstĂ€ndigheter. Och sĂ„ har jag vĂ€l lite bra gener, som gjorde att jag klarade alla strapatser, sĂ€ger hon.
Den första tiden efter olyckan var det viktigt för henne att fÄ trÀffa andra överlevare för att kunna jÀmföra sina upplevelser med dem. En annan del i bearbetningen var ett studiebesök pÄ Viking Isabella dÀr hon bland annat fick en chans att krama om den besÀttningsman som hade dragit henne ombord pÄ den nedsÀnkta flotten.
â Sedan hade jag sĂ„ mĂ„nga fantastiska mĂ€nniskor omkring mig, som visade sĂ„ mycket förstĂ„else och hĂ€nsyn, sĂ€ger hon.
Som överlevande som samtidigt förlorade en anhörig i katastrofen har hon fÄtt leva med en sorts dubbelhet.
â Det Ă€r mĂ€rkligt. Det Ă€r sjĂ€lvklart ohyggligt att mista den man har levt ihop med i 34 Ă„r sĂ„ plötsligt. Men samtidigt kĂ€nner jag en sĂ„dan tacksamhet över att jag fick komma hem till mina barn. Att inte vi bĂ„da försvann frĂ„n dem.
à r 2000 pensionerades hon frÄn sitt jobb som bibliotekarie pÄ Carolina Rediviva. Till skillnad frÄn mÄnga andra pensionÀrer har hon inte rest speciellt mycket. Delvis beror det pÄ Estonia.
â Jag fick tre nya barnbarn i samma veva som jag pensionerades. Jag vill finnas till för min familj nu. Jag vet hur litet avstĂ„ndet mellan liv och död Ă€r, sĂ€ger hon och tittar mot fotografierna pĂ„ de totalt fyra barnbarnen.
â Men det Ă€r sorgligt att de aldrig fick trĂ€ffa sin morfar.